Överlevnadsnyårslöfte? Julklapp till dig själv?

Det handlar ju om att överleva - ett år i taget. Något som kan vara nog så svårt? Men jag tänkte utmana dig som läser den här bloggen att faktiskt ge dig själv ett nyårslöfte inför 2014:

Tänk ut en faktisk åtgärd som du tänker dig själv genomföra för att förbättra din personliga katastrofberedskap under 2014.

Det kan vara t.ex.

"Jag ska gå en kurs i första hjälpen, så att jag är bättre förberedd ifall något skulle hända på jobbet" eller
"Jag skall ta en helg och stänga av strömmen hemma och se om jag klarar mig 48 timmar utan ström" eller
"Jag ska träna mer - så att min uthållighet är bättre, ifall jag någonsin skulle behöva det".

Kort sagt - i princip vad som helst, men som du själv har personlig nytta av i en överlevnadssituation. Inte sällan kan detta vara något mer teoretiskt, som att höja sin mentala beredskap, eller kanske tillochmed endast förändra sin attityd inför oförutsedda händelser. Grejen är att vad du än bestämmer dig för att göra här kommer du - menar jag - faktiskt att ha radikalt förbättrat dina möjligheter till att klara dig i en situation som kräver något slags beredskap. För att du övat. Eller tränat. Eller i alla fall tänkt på hur du ska hantera den här situationen.

Överlevnad (och preppning) är - hävdar jag - inte en materialsport. Det handlar om framförallt två andra saker - inställning och kunskap. Därför skulle jag önska att ni där ute som tänker ge bort olika sorters "överlevnadsjulklappar" till folk i Er närhet (för de är sådana "preppers", eller överlevare), i stället tänker på vad ni vill ge Er själva, i överlevnadsjulklapp. Eller nyårslöfte. Jag vill att du utmanar dig själv att göra 2014 till det år du bestämde dig för att klara dig bättre själv.

Om du vill får du gärna dela med dig i kommentarsfältet av ditt "nyårslöfte" eller vad vi ska kalla det (men jag tror att det faktiskt är bättre att se på det som "en julklapp till en själv" - inte minst för motivationens skull). Du får givetvis också gärna komma med tips på överlevnadsjulklappar du vill ge andra och varför.

Och med det vill jag önska God Jul.

Amerikansk preppning och preppertest.

Fick länken /http://channel.nationalgeographic.com/channel/doomsday-preppers/interactives/how-prepped-are-you1/ av mycket trevliga zombieöverlevnadsexperten H. Både han och kompisen "Doominista" hade precis gjort testet där och fått en handfull poäng. Själv gjorde jag det och fick ihop 40 poäng.

Om jag är bättre än mina pajaskompisar på överlevnad? - Säkerligen! :) Men jag tror faktiskt att det största skälet till att jag fått fler poäng är att testet är VÄLDIGT amerikanskt. Då jag fortfarande är verksam inom de nationella skydsstyrkorna inom försvarsmakten, har jag t.ex. förfogande över en skyddsväst (eller kroppsskydd, som vi kallar det på militärspråk). Då jag också har en militär överlevnadsutbildning i bagaget och tillhör ett spaningsförband rankar jag t.ex. högre på "wilderness preparedness" än t.ex. en "weekend camper".

Men där jag verkligen falerar i testet är frågan om vapen och ammunition.

Just den här frågan är - tycker jag - väldigt amerikansk. I Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet äger ju inte majoriteten av befolkningen vapen (och följdaktligen inte ammunition till den). Och just de parametrarna verkar väldigt tungt viktade i provet.

Men roligt var det. - Testa och se om du kan slå mina 40 poäng!

(Mina kompisar fick förresten båda två under 10 - just sayin'. :-) )

Should I stay or should I go?!

Ok. Överlevnadsstrategier då. För den där dagen då det verkligen behövs. När det så att säga "börjar osa katt" eller (för att lite torftigt försvenska ett väldigt amerikanskt talesätt) "fekala materia väl möter den oscillerande luftförbättraren", om uttrycket tillåts.

Det går egentligen att snabbt dela in världen i två huvudstrategier för överlevnad när vi känner oss hotade - oavsett om hotet är av tillfällig art (du är på väg att bli rånad, t.ex.) eller mer långvarigt (SMHI utfärdar "klass 2-varning" inför den annalkande stormen på radio): Flykt eller fajtas. Det här är två rätt grundläggande funktioner som man automagiskt kommer att - omedvetet - välja mellan när alla andra alternativ är uteslutna. Det är en instinkt hos oss människor att uteslutande välja ett av dessa två alternativ på reflex, då hotet mot vår omedelbara existens känns påtagligt.

Som överlevnadsstrategi - och dragen till sin spets - kan man säga att människor står inför dessa två val även i planerandet, inför beredskapen, att möta de hot man känner sig nödgad att hantera.

Man antingen flyr fältet, eller stannar kvar och kämpar (och möjligen faktiskt också - rent fysiskt - slåss för sin överlevnad - för att försvara sig själv eller sina ägodelar). Hur man väljer att lägga upp sin plan skiljer sig givetvis från person till person, men i korthet vill jag här redogöra för min kategorisering av människor som brukar sig av den ena eller andra teorin.

"Flyktingarna" är människor som på olika sätt tänker att "när det osar katt kommer jag att lämna min bostad och i stället ta mig någon annanstans". Typexempel på flyktingbeteende är att förberett vad som i survivalistkretsar kallas för BOL - en "bug out location" (Ja, ni ser hur fjantigt det här verkar, va med alla akronymer som tramssurvivalister hänger sig åt på Internetforum - appropå min igår rätt tjuriga bloggpost?). Denna kan vara en sommarstuga man iordningsställt genom att förrådsställa vapen, ammunition, fältransoner, fältutrustning, verktyg etc. Eller en annan  stad/plats där man känner  andra likasinnade där man har gemensamma förråd, eller - i en del extrema fall - ett andra medborgarskap i ett främmande land, som man förberett för att kunna omgruppera i, utanför det tänkta katastrofområdet.

Jag själv har mer eller mindre förkastat just den här strategien  personligen, mest beroende på att A) den är rätt dyr (att köpa fastigheter är rätt dyrt, liksom att ordna medborgarskap i ett annat land) och jag har inte de ekonomiska resurserna att lägga på förberedelser på en katastrof jag helt enkelt hoppas på att jag aldrig skall behöva uppleva. B) jag tror att det i en katastrofsituation kan bli väldigt bökigt att resa från där jag bor (i Stockholms skärgård) och dit jag ska (någon annanstans, utanför katastrofområdet) då jag t.ex. inte äger något fordon (och vilket fordon är mest lämpat? Snöskooter, mopet, bil, traktor, bandvagn, helikopter? Att köpa dem - och lära sig använda dem - ter sig också som en rätt dyr affär) C) När jag har flytt till en ny plats kommer jag att behöva lära mig allt om den, såsom vad som går att odla där, var jag kan jaga, var det finns vatten etc. och det enda jag egentligen har uppnått är att skjutit just de problemen framför mig, för att hamna i en situation där jag måste lära mig alla de kunskaperna igen.

Jag har i stället tänkt mig mig själv som "Kapten" - som en fartygskapten som sist av alla lämnar det sjunkande skeppet. Jag kommer att i stället för att "bug out" som flyktingarna kallar det att i stället "bug in". Jag kommer att försöka koncentrera mig på överlevnad i urban miljö. Jag känner redan till mina egna kvarter, vet var jag kan få tag på vatten (och har en strategi för det), har mina förråd av mat och andra förnödenheter hemma och tror att det bästa - återigen - för mig är att stanna upp, tänka efter, observera och slutligen - därefter - planera min vidare överlevnad. Antingen på platsen, eller - om tillfället medger det - att ta mig vidare till någon annanstans då "dammet lagt sig" och jag enklare kan planera både rutt och vidare taktik enklare.

Det här är en strategi som jag själv tycker är mycket billigare. Jag behöver inte investera i egendom eller utrustning i någon omfattning annat än vad jag gjort hemma. Dessutom tycker jag att det är för mig är bättre ur rent ekonomisk synvinkel att försöka ändra mig själv efter mina omgivningar (som jag känner) - med t.ex. kunskap, än att försöka ändra på mina omgivningar för att anpassa sig efter mig - med t.ex. utrustning.

Vad säger att jag kan ta mig till min tänkta BOL? Vad säger att den över huvud taget finns kvar? I det fall att den vandaliserats, plundrats eller helt enkelt brunnit upp eller svämmat över i katastrofen har den ju inte längre något värde? Vare sig som "säker plats" eller rent ekonomiskt. Då har jag bara investerat i en massa utrustning och egendom som jag inte längre kan använda?

Så för mig - inte minst för min ekonomiska överlevnads skull - återkommer jag till den gamla överlevnadsprincipen: "Det är alltid bättre med kunskap än grejer".

Hur tänker ni? Skriv gärna i kommentarsfältet.

Några skäl till att jag är lite avvaktande att berätta att jag är prepper

Varning: Nedanstående inlägg skrev jag de första utkasten på efter att på en mängd Internetforum för "svenska survivalister" och "svenska preppers" ställt ett antal frågor av typen - "hörni - vad tycker ni om det här med att bära militärklkäder, egentligen? Är det verkligen en så god idé?" I samtliga forum blev det här tämligen snabbt väldigt väldebatterade ämnen - eller snarare: trådarna växte fort och med många inlägg. Av dessa inlägg brukade ungefär en procent hålla med mig, några få tycka att jag var "dum i huvudet" alternativt "naiv" och resten ungefär svara "det där svarar jag inte på, pga opsäk!" Det här tror jag själv är ett av de största problemen som överlevnadsintresserade och människor som förbereder sig för att höja sin beredskap har att brottas med - imagen av att preppers är tysta, hemlighetsfulla, konspirationsteoretiker och vrickade. Det har fått mig själv att utvärdera min egen syn på mitt eget beredskapsbeteende och min egen motivation till varför jag bloggar om det här.

Jag tror - eller vill i alla fall tro - att den här bloggen, under sina bästa stunder - kan verka folkbildande och informativt. Ge konkreta tips och lägga fram varför mina teorier är som de är. Kan jag dessutom under tiden underhålla läsaren med till exempel roliga formuleringar är det givetvis en bonus. 

Med detta sagt - ursäkta för ett inlägg, nästan i formen av en rant, angående det här med preppers och varför jag har lite svårt att själv identifiera mig med begreppet. (Och jag kommer att fortsättningsvis givetvis också kalla mig prepper, mest för att jag inte har något bättre ord att kalla mig - för egna förslag hänvisar jag till kommentarsfältet).

--

Det finns enligt vissa siffror närmare 50.000 preppers i Sverige. Vissa hävdar många fler. Varför det är svårt att veta exakt har främst att göra med att preppers väldigt sällan är särdeles öppna med att de är preppers. Ens bland andra preppers. Preppers själva hävdar gärna (på något slags hemmasnickrad militär-inspirerad svengelska) att detta handlar om "opsec", eller "opsäk" och att det ytterst beror på att det de håller på med bör hållas hemligt, så att inte andra kan äventyra deras egna förberedelser (genom att t.ex. stjäla deras förråd).

Det här leder - oundvikligen - till att en mängd paranoida nötter sitter och hävdar att just DE minsann har förberett sig för när "skiten slår i fläkten", för att sedan väldigt misstänksamt hålla på att lista ut vad alla andra har gjort för förberedelser samtidigt som INGEN p.g.a. sin egen "opsäk" vågar avslöja något alls, utom på sin actionfilmssvengelska.

Det blir rätt tröttsamt.

Att försöka få information om hur man kan överleva från paranoida människor är ungefär det mest tidsödande man kan hålla på med.

Och ungefär det här är ett av skälen till att jag själv är lite avvaktande att berätta för andra att jag är prepper. Inte av något slags "opsäk", utan att jag helt enkelt tycker att det är rätt töntigt med människor som hela tiden sitter och berättar om hur hemliga de är. Skäl ett är således:  Jag vill helt enkelt inte bli förknippad med dem. Det får mina egna förberedelser (som jag ju åtminstone är såpass öppen med att jag skriver den här bloggen om dem, så att du ska kunna inspireras och själv förbereda dig) att verka på väg av rälsen.

"Jag är inte en av Er", tänker jag, och vägrar således använda ord som "survivalist" eller "prepper" om mig själv, då jag inte vill förknippas med nötter.

Skäl två: Den mediala bilden av preppers är just att de är nötter, domedagsprofeter, inte sällan klädda i combat-chic camouflagemönstrade kläder och gasmask på fritiden, hamstrande vapen, ammunition och fältransoner tills vardagsrummet mest liknar ett mobiliseringsförråd. Det gör att kontakter med media och andra som skulle kunna hjälpa till att i folkbildande syfte sprida information om hur man kan förbereda sig blir bökigt. Man vill helt enkelt inte associeras med prepper-kulturen, även om något slags sunt beteende av att "lagra i ladan för en kall vinter" säkert finns hos en betydligt större del av befolkningen än vad som brukar benämnas som preppers.

Det blir alltså ett hinder på vägen att föra ut budskapet om att förbereda sig och faktiskt - till sist - kontraproduktivt att kalla sig prepper om man gör det bland de människor som skulle kunna vara en informationskanal till andra.

Skäl tre: Då preppers hela tiden utmålas som nötter - och i väldigt hög grad, i sverige, hävdar jag - beter sig som nötter kommer alla exempel på mediakontakter A) skildra nötter och B) dra till sig nötter (som tänker "här är en som tänker precis som jag").

Då jag har väldigt låg toleranströskel för stolliga människor (och t.ex. inte tror att det är en tillfällighet att ungefär samtliga prepperforum i sverige startar ungefär samtidigt - och vid tidpunkten när vi ser de största nedskärningarna i psykiatrin i modern tid) vill jag inte att andra som kallar sig preppers drar sig till mig. Folk kommer alltid - eftersom det faktiskt är en överlevnadsstrategi som använts av människor under all mätbar tid - dra sig till varandra i det fall de tror att de kan slå sig ihop med någon likasinnad (eller tror att de kan vinna andra fördelar av det) för att vidare planera sitt överlevande.

Jag är dock rätt mån om att inte signalera att jag är just "likasinnad" med de människor som faktiskt tycker att medias bild av preppers är något eftersträvansvärt.

Det handlar inte om opsäk. Det handlar om att människor som använder ord som opsäk egentligen är nötter.

EDC

Ett ämne vi nästan varit inne på förut i våra diskussioner om "exit bag" är något jag lärt mig nu, bland survivalister, heter EDC - EveryDay Carry (bag). Det är egentligen samma som vad jag kallat min "exit bag", men betydligt mindre. Tänk dig en genomsnittlig kvinnas genomsnittliga handväska - den innehåller vad hon behöver för dagen (läppstift, spegel, tamponger, snytpapper, vad det nu kan vara). Och så överför du sedan det tänket på en (ofta - tranditionellt sett - mer manligt dominerad) överlevnadssituation. Typiska små "bra att ha grejer" som man alltid borde ha med sig.

För kvinnor är ju det här betydligt enklare - de bär redan (socialt accepterat) ofta en liten väska som är märkbart lämpad som EDC. Vi herrar är oftare hänvisade till att A) införskaffa byxor med stora fickor - och följaktligen bära med oss våra överlevnadspryttlar i klädseln eller att B) bära ryggsäck (gärna med många fack, av vilket ett kan sägas vara vår EDC).

Själv har jag gått på ryggsäcksalternativet. Inte minst för att jag i min arbetstroll ofta tvingas kånka med mig saker till och från jobbet av helt annan - icke överlevnadsmässig art - utrustning (som laptop - jag jobbar med datorer). Och jag tycker om att läsa på tunnelbanan (och kånkar alltså böcker fram och tillbaka över stan).

Min ryggsäck.  - Ja, jag vet att jag går ifrån mitt tips från igår angående militär utrustning, men jag hade den här ryggsäcken långt innan jag började tänka på överlevnadstips (och den kan just därför kanske sägas vara min EDC snarare än något som jag satt ihop för det specifika ändamålet att överleva)?

I översta - yttersta - facket ligger saker jag behöver ha LÄTT tillgängligt. Förstahjälpenkudde, ficklampa, multitång, fickkniv etc. Det här är grejer som jag faktiskt inte behöver ha bara i en extrem överlevnadssituation, utan saker som faktiskt äger sin praktiska betydelse även i kollektivtrafik vintertid, när det kan vara mörkt, halt och/eller man behöver reparera något som blivit igenguckat av snö och is. Bara för att ge ett par troliga skäl till att man borde ha med sig de här.

Eftersom jag har barn (jo - trots min överlevnadsnoja har jag faktiskt fått chansen att reproducera mig!) är det här saker jag ALDRIG lämnar hemmet utan. Man vet aldrig när man behöver sätta på ett plåster - eller gatubelysningen pajat i hemområdet.

I nästa fack har jag börjat (sedan några veckor) att bära "överlevnadsfilt" i aluminiumfolie, regnponcho för engångsbruk och ett par powerbars - bara ifall att jag faktiskt hamnar i en situation där jag inte kan ta mig hem med kollektivtrafik (som snö/is på spåren, blixthalka, ymnigt regn etc.) och jag måste "ha en ofrivillig natt utomhus".

Vad packar ni? Och ni män som läser - I vad packar ni? (Jag skulle kunna tänka mig "extrafack på laptopväskan, t.ex.). Skriv gärna i kommentarsfältet vad du tänker om det här. 

Det här med preppers och militär utrustning, och varför det är en dålig idé.

Jo, bloggen - vi måste snacka om en sak. Ta inte det här på fel sätt nu, men liksom... Det där med klädseln? Är det verkligen så lyckat?

I Sverige - vill jag hävda - har vi i "prepper-sammanhang" ärvt många av våra idéer från USA, där det här med just preppers är rätt stort (för övrigt har det alltid varit rätt stort i USA att - sedan nationens historias början faktiskt - se ett nära förestående slut. Historiker hävdar faktiskt att USA mer eller mindre kolonialiserades eftersom man inte bara fruktade utan också räknade med Guds rättmätiga straff över Europa och man därför behövde ett land att fly till). I USA finns mängder av olika mer eller mindre sekteristiska överlevarsällskap som mer eller mindre inte bara förbereder sig för ett katastrofalt sammanbrott av landets ekonomi, struktur, och lagar och regler, utan - hävdar jag - faktiskt ser fram emot det. Många utav de här människorna uppfyller tillochmed rätt högt ställda krav för diagnosen "stollighet" och inte sällan är fascinationen av militär utrustning i allmänhet och vapen i synnerhet tämligen vanligt förekommande.

I USA har man alltid - sedan nationens födelse - haft ett annat (mer avslappnat - om man så vill) förhållande till vapen och medborgarnas konstitutionella rätt att bära vapen, medan man i Europa tyckt att vapen främst kan/bör/ska användas av ansvarstagande grupper medborgare som främst kan/bör/ska kunna beväpnas för sin yrkesutövning (exempelvis poliser, militärer, jägare)...

Vi har emellertid anammat fascinationen av militär utrustning och militära persedlar inom vad som kan kallas "prepper-kretsar" (eller - som jag lärt mig att jag egentligen borde skriva - "bland survivalister") även i Europa i allmänhet - och kanske i Sverige i synnerhet.

Legio är de filmklipp på youtube, tidningsartiklar och bloggar där svenska preppers (survivalister) framträder iklädda något som närmast liknar militära uniformer.

Frågar man survivalisten själv om varför brukar svaren kunna vara "jo - det är ju bra med kläder med många fickor på (och det har ju militära fältuniformer) och så är det ju bra när man ska gömma sig också". Just "gömma sig" verkar vara något slags typiskt svenskt påfund. För det är tämligen oklart för i alla fall mig VEM man gömmer sig från. Här brukar svaren kunna vara alltifrån "andra som överlevt katastrofen", "främmande makt" (i form av soldater från fientligt sinnat land, zombies eller rymdvarelser) till "dom" (ofta hänsyftande på statsmaktens egna företrädare, som lagvårdande myndigheter och liknande).

Jag kommer nu att snabbt (eftersom jag märker att det här blogginlägget börjar bli rätt långt) lägga fram min egen teori om varför jag tror att det - ur rent survivalistisk synvinkel - kan vara värt att tänka om här:

I en samhällskollaps kan vi tänka oss att det i alla fall i ett initialskede tämligen snabbt kommer att sättas in försvarsmaktspersonal för att assistera civila myndigheter. Dessa militärer kommer i princip uteslutande tillhöra de "nationella skyddsstyrkorna" - eller "hemvärnet", som det hette förr. Det är militärer som tjänstgör deltid, och som i hög grad inte gjort allmän värnplikt (utan i stället gjort något som kallas GMU - grundläggande militär utbildning - ett koncentrat på 11 veckor om vad som förut övades i storleksordningen 7,5 till 15 månader under vanlig värnpliktstjänstgöring).

Varför ska vi tänka oss att det kommer att vara hemvärnsmän överallt?

Jo - för att all samlad empirisk data pekar på det. Om hotet är naturkatastrof kommer civilförsvaret och liknande att försöka få samverkanshjälp med t.ex. samband, ledningsresurser, säkerhetskontroller vid vägspärrar, personeftersök etc. av just de man ALLTID frågar om hjälp vid sådana här tillfällen - försvarsmakten.

I det fall vi faktiskt blir anfallna av främmande makt (jordisk, underjordisk eller annan) kommer försvarsmakten att så att säga vara "först på tå" för att möta just det behovet.

Och? - Undrar nu en massa lite halvbuttra preppers som har köpt en hel garderob med amerikansktillverkade camouflageuniformer).

ALLA klädda i (framförallt utländsk) militär materiel (som uniformer , t.ex.) kommer att betraktas i det här läget med sund skepsis och förutses vara "kombatanter". De är alltså legitima mål för militärt (dödligt) våld och kan förväntas att med - som det står i alla soldaters reglementen - "nedkämpas med alla till buds stående vapen".

Du kommer - om du är klädd i camouflagekläder - inte ens kunna söka samband med t.ex. hemvärnet för att kunna planera din vidare förflyttning UR katastrofområdet. Du kommer helt enkelt att bli skjuten på fläcken.

"Men om jag har en svensk camouflageuniform på mig då"?

Då kommer du att ha gjort dig skyldig till flera brott samtidigt. Ett är "falsk föregivande av allmän ställning" och militärer (och poliser) kommer att försöka ta dig till fängsligt förvar tills dess att brottet (eller brotten) utretts, om de får syn på dig. Ett annat brott är i det fall du faktiskt ÄR hemvärnsman själv, och i ett mobiliserat tillstånd uppträder utan ditt vapen, skyddsmask och hjälm - men det vet du ju (om du är soldat). Brottet heter då "undlåtelse till tjänst" alternativt "tjänstefel". Det kan också att vara "ordervägran under krig/krigsliknande tillstånd".

Då jag alltid (p.g.a bl.a. mitt eget engagemang inom försvarsmakten) hävdar att man bör öva i så realistiska förhållanden som säkerheten tillåter - öva inte överlevnad i camouflageuniform. Du kommer inte - om du är "survivalist" och faktiskt vill överleva - göra det bättre i uniform den dag det verkligen behövs. Du kommer då att tacka mig för tipset att öva i civila kläder i stället. Och med civil utrustning. Som ingen kan "missta" för att vara militär dito (och därför inte heller ådra dig en massa oönskat intresse från lagvårdande myndigheter och försvarsmakten).

"Men militären har så mycket ball utrustning - jag vill också ha stora ryggsäckar/taktiska bärvästar/ihopfällbara spadar/vad det nu kan vara".

Du har rätt. Det har militären. Vill du ha samma utrustning kommer här ett par tips:

1) Köp utrustningen i något slags utförande som inte ser så militärt ut. Undvik färgerna grönt, grått, brunt och olika camouflagemönster. Ofta finns din ryggsäck/fleece/byxa med extrafickor på i någon blå/svart nyans. Eller i varselfärger. Välj i så fall varselfärg i första hand och svart i andra.

2) Märk tydligt upp din utrustning, så att den inom några meters håll (det avstånd en hemvärnssoldat kan förväntas stå på om de genomför t.ex. en identitetskontroll) lätt kan läsas ut att du faktiskt är civilist och inte kombatant och inte utgör ett legitimt mål för militärt våld. Tänk på att också märka "verktyg" som knivar, yxor, spadar och liknande, gärna med varselfärg av något slag - så att de inte kan misstas för "vapen".

3) Var beredd att snabbt skiljas från din utrustning, om den bärs synligt (som spadar yxor etc.). De kommer att uppfattas som "vapen" och du kommer att bli "avväpnad". Bär din (tydligt märkta) utrustning i din "exit bag" i stället.

4) Satsa ALDRIG på att köpa "vapen" såsom batonger, bajonetter etc. Det är vapen som inte kan användas som "verktyg" och du kommer att kunna uppfattas som kombatant.

De här tipsen kommer att RADIKALT öka dina möjligheter till faktisk överlevnad i det fall att amerikanerna får rätt - och katastrofen kommer.

Varför du inte behöver en burköppnare, i alla fall!

Det finns "bra-att-ha-grejer" för själva överlevnadssituationen. Som en bra kniv. Eller ett multiverktyg. Nästan alla liknande "överlevnadsgrejer" som finns på marknaden (till och med den där lilla röda plastiga kniven som folk försöker inbilla dig är från schweiziska armén) har egentligen - visar det sig - ett helt onödigt verktyg - burköppnaren.

Eftersom jag - förutom att ha förberett mig för "katastrofen" i vilken form den än kommer - faktiskt har lite erfarenhet av fältliv rent generellt (som fjällvandringar, klätterexpeditioner och i militära övningar) har jag en längre tid försökt att "viktoptimera" min utrustning. Att liksom bara bära med det som är viktigt.

För när du springer från zombiesarna, vilda djur, fientliga soldater eller liknande vill du helt enkelt inte bli stoppad eller nedsaktad av att kånka runt på saker du FAKTISKT inte behöver.

(Just mina viktoptimeringsrutiner har faktiskt gått så långt ibland att jag t.ex. till en längre klätterresa till Afrika där jag besteg tre berg - varav ett var kontinentens hösta - sågade av, och borrade ur tandborstskaftet, klippte av liggunderlaget och slutligen sprättade bort alla tvättrådslappar ur samtliga kläder jag hade med mig).

Nåväl - en sak du INTE behöver i din exit-bag (kom ihåg - varje gram räknas!) är i alla fall en burköppnare.

För se - såhär lätt öppnar du en vanlig konservburk utan att använda några verktyg alls. Bra att veta. Bra att kunna! (Tipstack till "Atomvinterfrost")

Min exit bag

För Er som har undrat om mer detaljer kring min exit-bag...

Jag filmade lite ute idag - så det är rätt ruttet ljud. Jag har också plockat ur lite grejer ur bagen inför filmningen, för att inte avslöja precis alla detaljer. Några saker får ni komma på själv (som hur ni tänker rena vatten och vad för förbandsutrustning ni tycker är rimligt), men ungefär såhär ser den ut.

Min flickvän undrade varför hennes choklad inte är med i bild och preppersvaret på den frågan är givetvis "om folk visste att jag hade den i väskan skulle vi bli rånade när zombiesarna kommer!" :-)

Nu är ju det här med preppning inga nyheter...

Nu kanske du tycker - efter att ha läst mitt förra inlägg att det där med "preppning" är rätt trendigt? Och det är det ju, på ett sätt. Det "ligger så att säga i naturen" just nu (och kanske extra mycket med det stundande valet om ett år?) att liksom förbereda sig på katastrofer.

Men samtidigt - det är ingen vidare ny företeelse i sig att förbereda sig för "om det värsta skulle hända". Det är faktiskt såpass gammalt att det hör hemma på museum. Stockholms länsmuseum genomför därför ett antal guidade visningar av bl.a. "skyddsrummet och ledningscentralen Elefanten" i Sollentuna under vintern.

Möjligen något att delta i och inspireras av?

Det är trendigt att vara Prepper?

Jag har tidigare här på bloggen lite snabbt berört att jag inte är riktigt säker på vad som fick mig att börja tänka på det här med beredskap och hur jag möjligen skulle kunna klara av att överleva en kris eller katastrof (eller i alla fall något slags problem av typen "snöstorm med strömavbrott"). Jag har helt enkelt inte en helt klar aning om vad det var som fick mig att börja tänka i det här banorna. Men det visar sig att jag faktiskt inte är ensam. MSB visade för lite sedan i en undersökning att 18-åringar tror att katastrofen är nära.

Samtidigt finns det givetvis de som - av rent affärsmässiga skäl - håller med. Det här med beredskap är rätt stort. Och det växer. Kolla in det här: "Jag tror att det här kommer att växa i sverige".

Det känns alltså "trendigt" att tänka på de här sakerna. (I alla fall får det mig att känna mig "trendig", eftersom jag bevisligen tänker som 18-åringar - och de brukar rent generellt sätt "veta vad som gäller").

Det här med överlevnad i ett modernt samhälle är faktiskt så stort att t.ex. samsung satsat på en webb-tv-serie om det, med tips om moderna överlevnadstricks - där man använder bl.a. sin mobiltelefon.

Så det "verkar ligga något i tiden". Att kunskaperna och utrustningen för att överleva i ett modernt samhälle, efter katastrofen liksom "äger ett produktformat hål i marknaden". Det finns en hel del som tänker på de här frågorna. Och det verkar växa. Och företrädarna för de här ståndpunkterna verkar - i genomsnitt - vara rätt unga.

Kanske är svaret till varför jag började tänka på de här frågorna att jag - gud förbjude - är trendig?

Exit bag

Vad är en exit bag? Och vad borde den innehålla? Finns det något sorts väska som lämpar sig bättre eller sämre för att vara exit bag? Och varför måste jag ha en? 

Lugn. Jag skall försöka reda ut begreppen. Men först - minns du filmen "Rambo"? I den har Rambo själv något som sedermera kom att betecknas som "Rambokniv", eller "överlevnadskniv". Tanken var att Rambo (och andra - får man förmoda - "Gröna baskrar" - USAs krigsmakts olika specialförband) hade en kniv, men i vars handtag (som är ihåligt) rymdes ett litet "överlevnadskit" - en samling små bra och användbara pinaler som synålar, metrev, tändstickor, wiresåg och om jag minns rätt - något slags kompass. 

För män i min generation var detta något som hittades att handla per postorder (i Hobbex-katalogen) och låg överst på önskelistorna över förväntade julklappar sådär '88 - '89. 

En "exit bag" är egentligen det moderna svaret på Rambos överlevnadskniv! En väska med "lite ditt och datt" som kan vara "bra att ha" när katastrofen är här. Tanken är - för oss som bor i storstäderna - att förr eller senare kan vi vara nödgade att ge upp vår ordinarie bostad, att söka lyckan (och bostad) på annat håll och att av olika anledningar göra "exit". Till denna exit behövs utrustning som kan få oss att överleva (längre och bättre än andra i motsvarande situation.

Så man förbereder en "exit bag" ett överlevnadspaket, som man lätt kan ta med sig, men innehållande ungefär vad vi tror att vi kan komma att behöva under vår tänkta exit. Saker som är lätta att förvara, som är lätta (förhoppningsvis) att hantera och som inte är så skrymmande att vi inte kan få ner det i en lätt hanterad väska. 

Alla förbereder förstås sin egen, enligt vad man själv tror att man behöver och vad man rimligen är beredd att bära med sig.

Här finns det folk som packar stora ryggsäckar med utrustning (enligt teorien att ha med sig så mycket man orkar bära) och sådana som bara packar en kniv och plåster i en midjeväska (eftersom man tycker att rörlighet är viktigare än grejer och har erfarenheten att överleva utan mer utrustning än så). 

Själv har jag tänkt såhär - när jag tänkt på MIN exit bag:

- väskan ska rymma utrustning för minst två dygn.

- väskan bör bara innehålla utrustning som jag inte kan komma över på annat sätt än att bära med den.

- väskan får inte bli för stor - den måste uppfylla alla baggageregler för samtliga transportsätt (T.ex flyg) som kan bli tänkbara.

- väskan måste gå att enkelt packas - och ha en översiktlig och intuitiv packordning - man vill inte stå och rota igenom en stor ryggsäck m grejer för att i mörker hitta extrabatterier till en ficklampa - ja ni hajar. 

Jag har därför - till MIN exit-bag valt en liten "insatsväska" med moduluppbyggd inredning, så att jag i den nu kan packa vad jag tror att jag kan komma att behöva:

- mat för två dygn (som inte behöver tillagas)

- vattenflaska

- diverse första-hjälpen-grejer

- lite köksgrejer (spritköket,bränsle, ätverktyg,vattenreningstabletter etc)

- skyddsutrustning (handskar, skyddsglasögon etc)

- små handverktyg (kniv, multifunktionstång)

- skithuspapper

- nödfiltar

- pannlampa

- kompass

- batterier o extra laddare till pannlampa o telefon

- sygrejer

- handbrandsläckare

- silvertejp

Och slutligen - eftersom det säkert vore svårt att överleva utan - eller i vart fall inte säkert värt att ens försöka - SNUS.

Vad har ni i Era? Och varför?

(Min "Exit bag")

Jag vill inte vara rädd, jag vill vara beredd.

Har börjat läsa på lite om preppers i Sverige och kanske då främst om hur de (eller rentav - "vi?") framställs i media. 

Inte sällan är bilden entydig - preppers ser ett (snart) hot mot civilisationen (av närmast apokalyptiska proportioner) och är i princip ständigt "rädda". Rädda att ekonomin ska sluta att fungera. Rädda att bli uppätna av zombies, rädda att få en stor intergalaktisk sten i huvudet (eller andra vitala kroppsdelar, rädda för klimatförändringar, nya världskrig eller andra väldigt dramatiska och katastrofala förändringar i vår omvärld.

Deras sätt att agera ter sig i ljuset av just de händelserna, som inte på något sätt rent statistiskt kan kalkyleras till "rimliga" som "lite excentriska", udda, eller högst troligt (om texten är skriven av någon med ungefär samma - begränsade - vokabulär som jag) "vrickade".

Så man pekar finger. Skrattar åt dumheterna. Inte sällan hånar. 

Och jag kan förstå det.

Många "preppers" bjuder helt enkelt inte in till förståelse inför deras motiv. Deras motiv blir i sin tur i bästa fall "luddiga" eller utifall att riskanalysen varit orimlig - helt befängda. Preppers är ofta vrickade nötter (som tror att t.ex. zombieanfall är inte bara möjliga utan agerar som att de troligen är nära förestående).

Och jag kan hålla med.

Samtidigt uppger t.ex. MSB (myndigheten för sammhällsskydd och beredskap) att beredskapen för att klara enklare hot mot samhällsstrukturer i stort - (snöoväder, storm, strömavbrott, överlastning i telenätet, etc. och hur det slår mot olika organisationer som sjukvård, polis, Räddningsverket, elbolag, telefonoperatörer etc.) är som bäst "minimal" och högst troligt (i princip i alla storstäder) nästintill "obefintlig".

Visst - linjen mellan "förberedd" och "vrickad" är hårfin, suddig och inte särdeles väl definierad. Men jag försöker att oftare befinna mig i "tänk efter före"-spåret än "tänk om..."- spåret. Och det är här jag tror att pudels kärna, så att säga, ligger: att vara inte "rädd" för att något helt orimligt katastroftillstånd ska inträffa som jag ska överleva i sviterna av, utan att vara "förberedd" för vardagens risker. Att vara medveten om att "shit happens" och veta hur jag kan hantera det. 

Enkla åtgärder som att ha införskaffat en liten brandsläckare till hemmet. Att ha friluftskök och några portioner frystorkat lätt tillgängligt. Att ha en rimlig förbandskudde iordningställd (och med mig) i packningen. Att ha vattenreningsmöjligheter, för att ha tillgång till rent vatten även om vattentrycket i kranarna skulle ge upp. Att ha en lampa med mig om det är mörkt. Enkla, billiga grejer. Och en tanke om att jag faktiskt kan och vill kunna hantera det själv. Utan att belasta samhället.

Att inte vilja vara rädd - utan vilja vara "förberedd". 

Är jag en prepper nu?

Jag vet inte riktigt hur det började. Jag har alltid tyckt att Amerikanska "preppers" och "survivalists" är rätt skämmigt korkade. Lite sådär pinsamma, liksom. Ni vet?

Jag tror att det främst beror på tre saker - 1) Den amerikanska allorstädes närvarande fascinationen av skjutvapen (och som är ännu högre i de här kretsarna. 2) Helt orimliga bedömningar av vad som kan/bör/ska kunna vara ett "realistiskt hot" som kan/bör/ska kunna förbereda sig inför. 3) Prepperkulturen i USA är främst driven av människor i något slags isolatorisk villfarelse att "ensam är stark" och driven framförallt av gapiga "nötter" ute på den kristna högerkanten.

Det är således lätt "otrevligt" med preppers i USA.

Samtidigt - en sak som alla de här nötterna faktiskt har en poäng i är att A) När ett samhälle av någon anledning kollapsar (för det gör de, lite då och då) kan vi inte vänta oss att det finns myndigheter och hjälparbetare att så att säga "luta sig på" och B) Ett visst mått av egen beredskap för att åtminstone klara av (fullt realistiska) nödsituationer borde i ett samhälle finnas hos de enskilda medborgarna.

Som en snöstorm.
Eller att man p.g.a. dåligt väder (som häromdagen - då "Simone" drog in över våra breddgrader) blir utan el ett tag.
Eller att man kan nödgas lösa och avhjälpa en del olycksfall själv (brand i hemmet, fallolycka i t.ex. trappa, plötsligt sjukdomsfall/hjärtinfarkt etc.) själv, utan att behöva kalla in andra samhälleliga resurser (brandkår, räddningsverket, ambulans etc.), eller i alla fall avsevärt bättre kunna förbereda ytterligare insatser.

Det här började jag - helt utan något slags rimlig förklaring - börja tänka på helt plötsligt. Jag ser givetvis vad som händer i samhället i form av nedskärningar inom t.ex. vården och brandkår och inom totalförsvaret. Jag ser också att större och större delar av vårt samhälle KAN bli sårbara för sådana enkla saker som strömavbrott. Och att det förmodligen inte krävs några större katastrofer för att det skulle kunna leda till en situation där "den som förberett sig" inför händelsen markant har ökat sina möjligheter att inte bara överleva, utan också att leva tämligen väl.

Således fanns tanken där i mitt huvud. Frågor som "hur klarar JAG och MIN familj ett strömavbrott på 48 timmar en vinter" blev något slags ingångsvärde för mig.

Jag bor i lägenhet. Jag har elspis. Om elen går har jag inget sätt att hålla mina livsmedel fräscha, och jag kan inte enkelt handla nya (om elen går kan rimligen affären inte ta betalt med kontokort).

Så jag införskaffade ett spritkök.
Och lade upp några dagars förråd av frystorkat "campingkäk".
Och fixade en "första hjälpen-väska" så att jag kan ta hand om min familj och vänner i det fall att de skadar sig när de snubblar runt i mörkret när strömmen gått.
Och köpte en inte föraktlig mängd värmeljus.
Och började tänka på hur jag ska få upp (drickbart) vatten till min lägenhet - på översta våningen - i vårt hus (utan hiss).
Och kollade så att jag VET var alla vinterkläder finns, så vi kan hålla värmen, när temperaturen sjunker?

Gör det mig till "prepper"?

Jag antar det. Välkommen hit.

Läsarens förbindelse

Jag __________________ lovar dyrt och heligt datum _________ år _________ att jag är vid mina sinnens fulla bruk, inte använder droger eller har behandlats för psykisk sjukdom innehållande vanföreställningar.

Jag inser att jag är personligt ansvarig för mina handlingar och ämnar inte att använda innehållet i den här bloggen till förevändning för bråk med ordningsmakten, bråk med övriga myndigheter, bråk med annan stat eller företrädare för annan stat, starta krig, uppror eller annan subversiv verksamhet, inte utan vuxna ansvarsfulla människors översyn göra upp eld, försöka rena vatten, jaga, bryta mot allemansrätten för att försöka skaffa mat (såsom - men inte begränsat till - att plocka frukt från grannars tomter, gräva efter rötter på annans mark, slakta någon annan människas djur för att lära mig att flå och stycka), bete mig allmänt mystiskt och krångligt i socialt samspel med andra människor.

Jag ämnar inte heller stämma upphovsmannen till den här bloggen (eller någon av de tidigare nämnda personerna eller parterna) för skador som kan uppstå i de fall jag faktiskt trots tidigare givna direktiv ändå tänker använda de kunskaper jag möjligen tillskansar mig genom att läsa den här bloggen.

Jag inser att ingen kommer att sörja mig ifall jag dör eller skadar mig dödligt efter att ha inspirerats av den här bloggen - men om det värsta skulle hända vill jag att min kvarlåtenskap (tillsammans med alla skriftliga anteckningar av mitt eget överlevnadstrams) oavkortat tillfaller Jesper Värn (författaren till den här bloggen), Saltsjö - Boo.