Jag vill inte vara rädd, jag vill vara beredd.

Har börjat läsa på lite om preppers i Sverige och kanske då främst om hur de (eller rentav - "vi?") framställs i media. 

Inte sällan är bilden entydig - preppers ser ett (snart) hot mot civilisationen (av närmast apokalyptiska proportioner) och är i princip ständigt "rädda". Rädda att ekonomin ska sluta att fungera. Rädda att bli uppätna av zombies, rädda att få en stor intergalaktisk sten i huvudet (eller andra vitala kroppsdelar, rädda för klimatförändringar, nya världskrig eller andra väldigt dramatiska och katastrofala förändringar i vår omvärld.

Deras sätt att agera ter sig i ljuset av just de händelserna, som inte på något sätt rent statistiskt kan kalkyleras till "rimliga" som "lite excentriska", udda, eller högst troligt (om texten är skriven av någon med ungefär samma - begränsade - vokabulär som jag) "vrickade".

Så man pekar finger. Skrattar åt dumheterna. Inte sällan hånar. 

Och jag kan förstå det.

Många "preppers" bjuder helt enkelt inte in till förståelse inför deras motiv. Deras motiv blir i sin tur i bästa fall "luddiga" eller utifall att riskanalysen varit orimlig - helt befängda. Preppers är ofta vrickade nötter (som tror att t.ex. zombieanfall är inte bara möjliga utan agerar som att de troligen är nära förestående).

Och jag kan hålla med.

Samtidigt uppger t.ex. MSB (myndigheten för sammhällsskydd och beredskap) att beredskapen för att klara enklare hot mot samhällsstrukturer i stort - (snöoväder, storm, strömavbrott, överlastning i telenätet, etc. och hur det slår mot olika organisationer som sjukvård, polis, Räddningsverket, elbolag, telefonoperatörer etc.) är som bäst "minimal" och högst troligt (i princip i alla storstäder) nästintill "obefintlig".

Visst - linjen mellan "förberedd" och "vrickad" är hårfin, suddig och inte särdeles väl definierad. Men jag försöker att oftare befinna mig i "tänk efter före"-spåret än "tänk om..."- spåret. Och det är här jag tror att pudels kärna, så att säga, ligger: att vara inte "rädd" för att något helt orimligt katastroftillstånd ska inträffa som jag ska överleva i sviterna av, utan att vara "förberedd" för vardagens risker. Att vara medveten om att "shit happens" och veta hur jag kan hantera det. 

Enkla åtgärder som att ha införskaffat en liten brandsläckare till hemmet. Att ha friluftskök och några portioner frystorkat lätt tillgängligt. Att ha en rimlig förbandskudde iordningställd (och med mig) i packningen. Att ha vattenreningsmöjligheter, för att ha tillgång till rent vatten även om vattentrycket i kranarna skulle ge upp. Att ha en lampa med mig om det är mörkt. Enkla, billiga grejer. Och en tanke om att jag faktiskt kan och vill kunna hantera det själv. Utan att belasta samhället.

Att inte vilja vara rädd - utan vilja vara "förberedd". 

Är jag en prepper nu?

Jag vet inte riktigt hur det började. Jag har alltid tyckt att Amerikanska "preppers" och "survivalists" är rätt skämmigt korkade. Lite sådär pinsamma, liksom. Ni vet?

Jag tror att det främst beror på tre saker - 1) Den amerikanska allorstädes närvarande fascinationen av skjutvapen (och som är ännu högre i de här kretsarna. 2) Helt orimliga bedömningar av vad som kan/bör/ska kunna vara ett "realistiskt hot" som kan/bör/ska kunna förbereda sig inför. 3) Prepperkulturen i USA är främst driven av människor i något slags isolatorisk villfarelse att "ensam är stark" och driven framförallt av gapiga "nötter" ute på den kristna högerkanten.

Det är således lätt "otrevligt" med preppers i USA.

Samtidigt - en sak som alla de här nötterna faktiskt har en poäng i är att A) När ett samhälle av någon anledning kollapsar (för det gör de, lite då och då) kan vi inte vänta oss att det finns myndigheter och hjälparbetare att så att säga "luta sig på" och B) Ett visst mått av egen beredskap för att åtminstone klara av (fullt realistiska) nödsituationer borde i ett samhälle finnas hos de enskilda medborgarna.

Som en snöstorm.
Eller att man p.g.a. dåligt väder (som häromdagen - då "Simone" drog in över våra breddgrader) blir utan el ett tag.
Eller att man kan nödgas lösa och avhjälpa en del olycksfall själv (brand i hemmet, fallolycka i t.ex. trappa, plötsligt sjukdomsfall/hjärtinfarkt etc.) själv, utan att behöva kalla in andra samhälleliga resurser (brandkår, räddningsverket, ambulans etc.), eller i alla fall avsevärt bättre kunna förbereda ytterligare insatser.

Det här började jag - helt utan något slags rimlig förklaring - börja tänka på helt plötsligt. Jag ser givetvis vad som händer i samhället i form av nedskärningar inom t.ex. vården och brandkår och inom totalförsvaret. Jag ser också att större och större delar av vårt samhälle KAN bli sårbara för sådana enkla saker som strömavbrott. Och att det förmodligen inte krävs några större katastrofer för att det skulle kunna leda till en situation där "den som förberett sig" inför händelsen markant har ökat sina möjligheter att inte bara överleva, utan också att leva tämligen väl.

Således fanns tanken där i mitt huvud. Frågor som "hur klarar JAG och MIN familj ett strömavbrott på 48 timmar en vinter" blev något slags ingångsvärde för mig.

Jag bor i lägenhet. Jag har elspis. Om elen går har jag inget sätt att hålla mina livsmedel fräscha, och jag kan inte enkelt handla nya (om elen går kan rimligen affären inte ta betalt med kontokort).

Så jag införskaffade ett spritkök.
Och lade upp några dagars förråd av frystorkat "campingkäk".
Och fixade en "första hjälpen-väska" så att jag kan ta hand om min familj och vänner i det fall att de skadar sig när de snubblar runt i mörkret när strömmen gått.
Och köpte en inte föraktlig mängd värmeljus.
Och började tänka på hur jag ska få upp (drickbart) vatten till min lägenhet - på översta våningen - i vårt hus (utan hiss).
Och kollade så att jag VET var alla vinterkläder finns, så vi kan hålla värmen, när temperaturen sjunker?

Gör det mig till "prepper"?

Jag antar det. Välkommen hit.

Läsarens förbindelse

Jag __________________ lovar dyrt och heligt datum _________ år _________ att jag är vid mina sinnens fulla bruk, inte använder droger eller har behandlats för psykisk sjukdom innehållande vanföreställningar.

Jag inser att jag är personligt ansvarig för mina handlingar och ämnar inte att använda innehållet i den här bloggen till förevändning för bråk med ordningsmakten, bråk med övriga myndigheter, bråk med annan stat eller företrädare för annan stat, starta krig, uppror eller annan subversiv verksamhet, inte utan vuxna ansvarsfulla människors översyn göra upp eld, försöka rena vatten, jaga, bryta mot allemansrätten för att försöka skaffa mat (såsom - men inte begränsat till - att plocka frukt från grannars tomter, gräva efter rötter på annans mark, slakta någon annan människas djur för att lära mig att flå och stycka), bete mig allmänt mystiskt och krångligt i socialt samspel med andra människor.

Jag ämnar inte heller stämma upphovsmannen till den här bloggen (eller någon av de tidigare nämnda personerna eller parterna) för skador som kan uppstå i de fall jag faktiskt trots tidigare givna direktiv ändå tänker använda de kunskaper jag möjligen tillskansar mig genom att läsa den här bloggen.

Jag inser att ingen kommer att sörja mig ifall jag dör eller skadar mig dödligt efter att ha inspirerats av den här bloggen - men om det värsta skulle hända vill jag att min kvarlåtenskap (tillsammans med alla skriftliga anteckningar av mitt eget överlevnadstrams) oavkortat tillfaller Jesper Värn (författaren till den här bloggen), Saltsjö - Boo.