onsdag 26 februari 2014

Survivalister på TV

Såg på TV i fredags det här programmet på UR - om preppers i USA, som på olika sätt förbereder sig på den stundande undergången.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska skriva om programmet som sådant, annat än att det är välgjort. Däremot blir jag lite illa berörd av hur det här med survivalister och preppers blir utmålade i media. Det handlar alltid om något slags nötter - gärna på den kristna högerytterkanten som predikar en inom kort stundande armageddon?

Just den bilden av preppers har jag inte själv - alls - när vi talar om preppers i Sverige. Här är preppers mer av ett civilsamhällsberedskapsskapande "scouter" - alltid redo, men väldigt sällan drivna av något slags uppenbarelseboken-influerat kristet sektbeteende.

Varför är det så att vi i Sverige, så fort man ska tala om preppers och survivalism, utan misskund kommer in på kristna domedagssekter drivna av Amerikanska högernötter?

Är det inte dags att göra en dokumentär snart, med svenska preppers, som kan tjäna som något slags gott exempel att höja sin personliga beredskap? Lite folkbildande, sådär? Ni vet - som UR?

onsdag 19 februari 2014

När är det nog? När är det för mycket?

När vi spelade in podcasten för några dagar sedan hade vi en rätt intressant diskussion (om du inte lyssnat på den än - gör det!) där vi berörde det här med att det med prepping, liksom med många andra lite "nördiga" intressen lätt kan gå till överdrift och bli "lite för mycket". Jag hävdade då (och gör fortfarande) att det finns en gräns när det här med förberedelser inför ett tänkt hot kan bli för mycket. Att man helt enkelt kan gå för långt. 

Men vad är för långt? Och var går gränsen?

Mentala risker:

Jag har skrivit på den här bloggen förut lite om hur jag ser på mitt eget preppande och hur jag tänker kring det. Där en medvetenhet om realistiska hot inte skall få ta överhanden genom ett antal "men vad händer om-" scenarion och till sist göra mig rädd för i princip allting. Jag kallade det för "jag vill inte vara rädd - jag vill vara beredd". Nu är det knappt ett halvår sedan jag skrev det där, men jag tycker att doktrinen fortfarande håller: Jag tror att det är bättre, och framförallt enklare, om man koncentrerar sig på något (eller i värsta fall några) realistiska scenarion och sedan bygger sin personliga hotbildsanalys utifrån dem, snarare än att man försöker förbereda sig på all världens möjliga jävelskap och sedan försöker att finna en konkret utväg ur varenda hot. Det här kommer att hjälpa en både att få igång breda kunskaper inom förberedelser och överlevnadskunskap och - faktiskt, hävdar jag - avgränsa en.

För det finns något som jag kallade "what if-demonen" i den där podcasten - att man hela tiden ställer sig frågor som "vad händer om... händer?" och sedan så att säga koncentrerar sig så mycket på ärterna att man till sist glömt att äta biffen medan den var varm, om liknelsen tillåts.

Nu tror jag i och för sig att svenska preppers kanske oftare grejar just stek/ärter-sorteringen, just eftersom preppning i sverige mer handlar om att tänka rätt än att skaffa sig utrustning. Överlevnad är ingen utrustningssport. I vart fall inte i Sverige. Vi tänker ofta mer på "hur ska jag få fram en metodik som fungerar i olika scenarion" än "vilken skyddsväst behöver jag om någon tänker skjuta mig med överljudsammunition". Tack och lov.

Men det finns en risk och en uppenbar risk, hävdar jag, att prepping rätt snart inte längre är att se som sunt. Och det är när man t.ex. börjar minska sina sociala kontakter med människor i sin närhet och isolerar sig från "dom därute" eller börjar känna sig hotad av dem, och deras oförmåga att förbereda sig och eller tänka som en själv.

Det finns också andra aspekter för de av oss som är preppers men som inte är ensamma. Vi som har familj. Är dina barn med i din preppning? Din sambo/make/maka/motsv? Delar de din syn på vilka risker som finns? Om svaret på någon av de frågorna skulle vara nej finns nog skäl att tänka om. Det här med preppning kan givetvis slita på familjeförhållanden om man inte har samma syn på det hela.

(En liten passus här - när vi spelade in podcasten diskuterade jag och killarna om ett avsnitt av "doomsday preppers" vi sett där en kvinna var prepper. Hon var gift, men hon ville inte berätta för sin make att hon var prepper och hon hade konstant ångest över att hon spenderat så mycket pengar ur hushållskassan på livsmedel och utrustning. Hon hade, för att hålla sitt preppande "hemligt" för maken gömt livsmedel i väggar, dörrar och under sängen i deras bostad och hon måste ju vara jätteorolig att han någon gång får se ett kontoutdrag och undra varför hon köpt ammunition för tusentals dollar?)

Fysiska risker:

Dessutom finns givetvis en massa risker med att just lagerhålla saker som drivmedel, kemikalier, ammunition eller andra allmänfarliga varor (på ett prepperforum jag ibland besöker såg jag för ungefär en månad sedan en survivalist som undrade om hur han skulle kunna förvara och hantera ren syrgas, för medicinskt bruk, i hemmet - något som givetvis skulle kunna bli en väldigt brandfarlig situation).

Jag tror också att det kan finnas övriga risker med att förbereda sig "för mycket". Förutom den rent mentala biten - att man odlar något slags psykotiska tillstånd som paranoia och OCD - finns en uppenbar risk att man faktiskt blir ett mål - i den otur att man faktiskt har rätt.

Låt mig förklara med ett exempel:

I ett litet samhälle köper en prepper en lite avlägsen tomt med en stuga och en friggebod. Preppern är urban och köper egentligen "Johanssons gamla hus, för att ha som sommarstuga", men börjar snart att rusta egendomen att kunna fungera som "BOL" - En Bug Out Location. Hen installerar solcellspaneler på taken på husen, gräver egen brunn för att säkerställa vattenförsörjningen, köper ett eget dieseldrivet elverk och använder sedan friggeboden på tomten som förråd för sina undanlagda fältportioner, några tunnor diesel till egendomens verktyg och elverk och ammunition, då preppern jagar.

Preppern själv ser sig som självförsörjande och dessutom som att hen tänkt på hur hen ska försvara sin egendom, då det finns skjutvapen med ammunition där, när preppern är hemma.

Ingen har egentligen undgått att se de här förberedelserna, och eftersom vår urbana prepper inte är från trakten har hen alltid setts med lite skepsis från de övriga innevånarna.

Preppern själv har p.g.a. sin "opsäk" inte berättat för andra vad hen håller på med för att på det sättet klara sig från andra preppers och/eller folk som i ett läge där det börjar osa katt inte har förberett sig själva och i stället av desperation tvingas stjäla för sin överlevnad.

Preppern är nu ett mål - inte bara för andra preppers utan också för sina grannar, som ju inte ser honom/henne som en del av samhället (hen kommer ju från storstan, och i sin fyrhjulsdrivna bil) och kan komma att försöka plundra egendomen.

"Men så skulle väl inte andra preppers göra? Varför skriver du "preppers" ovanför?" Jo - och det är här det blir läskigt på riktigt - det finns givetvis folk som faktiskt är med på prepperforum, deltar i survivalistsällskap etc inte bara för att lära sig saker, utan för att försöka kartlägga dig, inför ett scenario som de förbereder sig på ska kunna hända när det börjar osa katt. Folk som har en egen överlevnadsstrategi som går ut på att just plundra andra preppers på den utrustning som de sparat.


Konklusion:

Låter det här läskigt? Är det skrämmande? Då har du gått för långt i dina förberedelser. Det bästa är givetvis att förbereda sig för rimliga hot att klara av själv, men att också förbereda sig på att du faktiskt kan bli av med din utrustning under en överlevnadssituation. Att förbereda sig "lagom" för att kunna "flyga under radarn" för sådana här människor. Givetvis är det också så att det rimligen skulle öka på allas chanser att överleva om det krävs, att man involverar folk i sin närhet, interagerar med dem och börjar nätverka med dem, inte bara för att "ensam inte är stark" och att man har lättare att kalra sig i grupp, utan också för att sprida riskerna. I situationen att det verkligen behövs är det givetvis lättare att få låna grannens vedyxa när någon stulit din, om du bjudit grannen på mat eller lagt om ett sår.

Jag menar att det finns risker - både mentala och rent fysiska - med att förbereda sig för hot och planera för långt. Var varlig med din själ. Var varlig mot dig själv. Och var varlig med dina förberedelser.

Har du någon gång när du läst det här inlägget tänkt "men tänk om det där skulle kunna hända mig?" - Då balanserar du, som jag ser det, snart på kanten till avgrunden. Då är det dags att börja känna sig nöjd med sina förberedelser. Innan det gått över gränsen och blivit farligt. Innan det blivit för mycket.

söndag 16 februari 2014

Det här med oförutsedda händelser.

För att få olika tips på överlevnadstekniker kollar jag ibland på olika youtube-klipp. Det brukar vara lärorikt - dels får man olika tips på hur folk faktiskt tänker kring det här med överlevnad och dels brukar jag förstå processer när jag faktiskt ser dem, snarare än när jag läser om dem. Det handlar - antar jag om hur jag processar information jag tar till mig.

I "prepperkretsar" - kanske framförallt utanför Sverige - är det här rätt vanligt: Man filmar sina olika projekt och delar med sig av filmerna för att andra lättare ska förstå (och också - givetvis - för att röna något slags "status" på internet).

Inte sällan är detta små filmsnuttar på några minuter som visar momenten i detalj (men väldigt sällan ansiktet på deltagarna - eftersom man inte vill röja sin opsäk) och ibland med väldigt sparsamma kommentarer. Det är lärorikt ur många perspektiv - inom prepperkulturen verkar den gamla militära pedagogiska doktrinen "visa - instruera - öva - öva - öva - kontroll - repetera" råda, och instruktionerna är väldigt sparsamma och totalt avgränsade det enskilda momentet.



Just det här tycker jag syns i videoklippet ovan - och kolla gärna igenom det innan du läser vidare i mitt inlägg. För jag tycker att det här bra. Riktigt bra till och med, att man så tydligt visar hur varje moment går till. Och det förevisas av någon som bevisligen gjort de här sakerna tidigare.

I en överlevnadssituation tror jag att det är viktigt att vi faktiskt har övat sådana här moment och många gånger. Inte för att det är viktigt att ha övat alla moment vi någonsin kommer att ställas inför, utan för att det för oss in i ett "mindset" som är väldigt tillämpbart vid överlevnad. Amerikanska specialförband har under sin överlevnadsträning länge haft som motto "adapt, improvise, overcome" (anpassa [dig], improvisera övervinn), och det tror jag är rätt. För att kunna hantera situationer som blir väldigt "operationella" och ögonblicksanpassade måste vi kunna anpassa oss och sedan improvisera fram en lösning för att kunna övervinna svårigheterna.

Samtidigt: Det är inte förrän vi behärskar en uppgift och på djupet, med fullt engagemang kan genomföra den och enligt våra planer - som vi också kan tillåta oss att improvisera. Improvisationen kommer ur att vi redan har vissa baskunskaper om ämnet. Det gäller att kunna känna igen mönster i händelser och i naturen för att kunna så att säga "förutse det oförutsedda".

Och just där kommer nästa videoklipp in. Det är gjort av samma killar som spelat in det ovan - egentligen som en parodi på sig själva och andra - liknande - videos, men jag tycker att den är rätt talande. Inte sällan tror jag nämligen att det här är ett ganska troligt scenario: Man har lärt sig ett (mycket omständligt sätt) att göra en uppgift i en överlevnadssituation, som egentligen blir i praktiken omöjlig att genomföra. Man har inte övat på alla delmoment, man har inte erfarenheten att reagera på förutsedda sett och risken ökar därmed att ens "improvisationer" i stället försätter en i en än värre situation än den man försöker avhjälpa.

Dessutom är det här klippet väldigt snyggt gjort. Det är inte uppenbart att det faktiskt är "slapstick" förrän efter en bit in i klippet, då det helt ballar ur.



Jag tycker att det egentligen är briljant, rent pedagogiskt. Det visar på att saker händer runt omkring dig som du måste reagera på - och hela tiden - och att uttrymmet för att improvisera (och därigenom riskera att misslyckas) faktiskt hela tiden krymper.

Och jag tycker att klippet är väldigt realistiskt. För i princip såhär tror jag att det i mångt och mycket kommer att se ut för många människor som inte regelbundet övar på sina överlevnadskunskaper. Jag vet att jag själv är en av dem som själv riskerar att "klanta till det" i många moment. Dels för att jag glömt bort min militära pedagogiska tradition - att "öva, öva, öva", som det hette - och att jag därigenom blivit sämre på att "adapt, improvise, overcome".

Men - jag lär mig fortfarande en hel del av att titta på youtube. Både hur jag borde göra och hur jag inte borde göra. :-)

lördag 15 februari 2014

Swedish Zomcast och något slags bokslut

Det här med prepping är lite klurigt ibland. Man vill förbereda sig för flera olika scenarion för sin överlevnad och man vill skaffa sig många verktyg att arbeta med mentalt.

Just de här mentala bitarna har gjort att jag - eftersom det finns så mycket bra information på nätet - helt enkelt sökte "mental träning" och "överlevnad" och lite andra goda sökbegrepp på google - och vips - bland de första träffarna jag fick upp var en blogg inte bara om överlevnad utan faktiskt att överleva ett väldigt specifikt hot - zombiekatastrofen. Jag hamnade - utan att egentligen ha tänkt det riktigt - på den briljanta zombieöverlevnad.se.

Bloggen drivs av Herman Geijer, en kille som är "zombieöverlevnadsexpert" och faktiskt driver kurser i det här med överlevnad (då just med det lite mer populärkulturella hotet "zombiekatastrof" som tema för upplägget), är med i överlevnadssällskapet och rent allmänt en rätt reko kille som kan klara sig själv.

Hermans blogg tar upp en mängd bra, och faktiskt nyttiga, aspekter av överlevnad och har ett speciellt fokus på att överleva i olika gruppkonstellationer och även om allt är skrivet med en stor portion "glimten i ögat" (givetvis är just Zombiekatastrof kanske inte det mest troliga scenariot till att du faktiskt hamnar i en överlevnadssituation) är bloggen väldigt väl underbyggd, pedagogisk och har en närmast folkbildande ton. Själva zombiehotet i sig får ofta stå tillbaka för Hermans egna tankar och forskningsresultat om t.ex. hur pandemier sprids, hur antibiotika bör användas i överlevnadssituationer, om vi kan se skillnad mellan Sverige och andra länder i just överlevnadsrörelsen vad det gäller användandet av skjutvapen etc. Hela tiden mot bakgrund av hur vi kan förbereda oss på just något slags "28 dagar senare"-scenario. Briljant.

Nåväl. Herman och jag började epostväxla och har under resans gång bollat frågor mellan oss då våra bloggar ibland haft gemensamma beröringspunkter och till sist bjöd Herman in min att tillsammans med sin kompis Jonny Berg - som driver en annan zombie-blogg - Swedish Zombie att i deras "webbradio" om zombier (och zombiekatastrofen) att diskutera just det här med "preppers" och "survivalister i Sverige".

Roligt.



Nåväl - hur gick det då? Och hur kändes det då? Och vad tyckte JAG om det här?
Jo - hela grejen blir rätt annorlunda - rentav lätt surrealistiskt när tre vuxna män ska försöka ta sig an de här rätt nördiga intressena (zombier och överlevnad) och analysera varandras ståndpunkter i dem utifrån sina egna. Samtidigt blir det bitvis väldigt roligt. Jonny - som har örnkoll på "zombiekulturen" i både litteratur och film, Hermann som koncentrerar sig på de interpersonella relationerna i överlevandet av zombiekatastrofen, och jag - som kanske får ta på mig något slags "prepper/survivalist"-roll i diskussionen. Och det är här det blir rätt roligt: Vi har så olika ingångspunkter i den här diskussionen att det blir väldigt dynamiskt.

Bitvis hade jag svårt att hålla mig för skratt och jag satt ofta och log under sändningen - inte något slags överseende leende, utan av ren glädje att få delta. Det blir riktigt roliga diskussioner.

Sen ger det ju ytterligare en känsla av - tycker jag - spänning i samtalet att vi pratar just om zombieöverlevnad, och bitvis nästan på ett akademiskt sätt, när vi allihop runt bordet egentligen aldrig tror att det vi pratar om skulle kunna bli något annat än fantastifulla teorier.

Jonny tar sina utgångspunkter för"så här spelar scenariet ut sig" ur böcker och filmer om zombies, Herman pratar mycket om hur gruppen ska klara sig och får stå för de lite mjukare "alla-för-en"-tankarna och pratar mycket om hur "samhället" ska fungera, medan jag får vara rösten som för fram de hårda budskapen - att vi står oss själva närmast "när det börjar osa katt" och att det är bäst att förbereda sig för att klara sig själv när ingen annan är att vänta att hjälpa oss. Det här leder till att jag  - nästan - kan tros förespråka kanibalism (och framförallt av människor jag inte känner) efter sisådär 3 dygns zombiekatastrof. Det tyckte flera som känner mig och som hört podcasten i efterhand var roligt. :-)

Det var emellertid roligt att få delta - och zombiekillarna har redan börjat prata om att jag ska få komma tillbaka och gästa igen, för att få göra en uppföljning på gästspelet.

Om vi kom fram till något nyttigt? Lyssna själva och avgör. Och kommentera gärna vad du tycker om det här nedan.

(Som en liten parentes - det här är inte första gången jag deltar i något slags zombie-kultur-evenemang. För några år sedan skrev min bror - Mackan Andersson - en bok med bl.a. en zombie-berättelse, där jag (eller snarare en super-förstorad bild av mig) faktiskt deltar!)

fredag 14 februari 2014

Prepperprodukt vi glömt?

"Svärfar" hade ett arbete- på den tiden han jobbade - då han reste mycket.

Efter ett uppdrag utomlands då han bott på hotell, på TV i nyheterna, noterade ett inslag om just en hotellbrand där flera människor brunnit inne införskaffade han en sådan här:


En "räddningslina" för att kunna evakuera ut genom t.ex. ett fönster eller en balkong ifall det skulle behövas. Så man var förberedd inte bara på att ett hot faktiskt kan bli reellt utan också att man kan behöva vidta åtgärder för att bemöta det.

En "prepperprodukt" innan ens begreppet fanns! 

Det är värt att notera att de här produkterna (som "räddningslinan", "räddningskudden" för båten, och faktiskt "engångsgasmaker") i stor utsträckning såldes av försäkringsbolagen - något som då - på 80-talet - var helt normalt. Det var till försäkringsbolagen man vände sig för att dels få realistiska bedömningar om riskerna med sitt liv, men också lösningarna för att undvika riskerna.

Givetvis låg också detta i försäkringsbolagens intresse - man kunde ju sälja fler produkter än bara de försäkringsbrev man hade i portföljen, genom att sälja en - inom citationstecken "försäkring inför det oförutsedda". Det fanns helt enkelt produktformade hål i marknaden för just lösningar som skulle kunna höja den upplevda säkerheten hos en generation kunder som rent generellt hade en mycket bättre beredskap än idag att klara av rimliga hot själva!

Det pekar också på ett sätt ut den tidsanda som rådde - du var som enskild medborgare förväntad att vidta egna åtgärder för att klara din egen överlevnad - och detta i ett land som just då hade ett väldigt välutvecklat både beredskapsskydd och försäkringssystem. 

Hur många av Er ser sådana här produkter idag?


Lättanvända, billiga produkter för att tex bemöta hot som hotellbrand, när man reser utomlands?!

torsdag 13 februari 2014

En liten påminnelse

Vill bara påminna om kvällens evenemang:

Ikväll gästar jag Swedish Zomcast och - antar jag - ska prata om zombieöverlevnad på något sätt (de är lite hemliga de där zomcast-killarna. Jag antar att de är måna om sin opsäk :-) )
Torsdagen den 13 februari livesänder vi Swedish Zomcast och det finns möjlighet för dig som lyssnare att ringa eller maila in frågor. Temat för Swedish Zomcast 11 är preppers och zombieöverlevnad. Gäst i studion är Jesper Värn - Scout, överlevnadsexpert och medveten prepper.

Ta chansen att prata med en "vanlig" överlevnadsexpert och prepper, en zombieöverlevnadsexpert OCH en helt vanlig zombieexpert. Unikt tillfälle för att uttrycka sig milt. Telefonnummer och detaljer för hur ni gör för att ringa kommer upp på facebookeventet. Vi sänder på www.planka.fm
Ta chansen att prata med en "vanlig" överlevnadsexpert och prepper, en zombieöverlevnadsexpert OCH en helt vanlig zombieexpert. Unikt tillfälle för att uttrycka sig milt. Telefonnummer och detaljer för hur ni gör för att ringa kommer upp på facebookeventet. Vi sänder på www.planka.fm


Ni ringer väl in och ställer kluriga frågor? Förresten - på tal om kluriga frågor: Ni har väl inte missat att ni numer också kan ställa frågor om överlevnad här?

måndag 3 februari 2014

The last of us

Jag lovar att det inte ska bli en vana - det här är ju ingen gamer-blogg - men jag måste ändå tipsa om det här spelet på PS3 - "The last of us" från sonyägda naughty dog. Det är helt fantastiskt. Och helt fantastiskt svårt.

Själva bakgrundsstoryn är att det inträffat en katastrof där dödliga - infektuösa - svampsporer slagit ut stora delar av mänskligheten. De som blivit infekterade förvandlas mer och mer till zombieliknande monster och de människor som finns kvar som ännu inte infekterats är väldigt desperata.

I USA har alla stora städer blivit "karantänzoner" i vilka civilbefolkningen hålls i schack med hjälp av militär. I den här miljön ska spelets huvudperson - Joel - smuggla en vara (som visar sig vara en 14-årig flicka) - Ellie, till en "utbrytargrupp" - kallad "fireflies".

Det är som en interaktiv film där storyn går ut på att två stycken - Ellie och Joel - skall ta sig från ena sidan av USA till den andra för att - eftersom Ellie har infekterats, men inte insjuknat - försöka söka hjälp att fixa ett vaccin som botar sjukdomen.

Speciellt intressant är det att Joel - visar det sig - har ett förflutet med en familj som försvunnit i katastrofen, med allt vad det innebär, medan Ellie är född efter katastrofens utbrott och därför inte känner till någonting om hur världen såg ut innan civilisationen föll. Det gör att små detaljer i spelet, som att djur som rymt från zoo och som nu återfinns vilda på gator och torg (jämför gärna med filmen "I am legend") gör att långa stycken i spelet går åt till roliga konversationer mellan karaktärerna, och bygger historien på ett väldigt roligt och utvecklande sätt. (Ellie stjäl för övrigt ibland. Speciellt roligt blir det när hon hittar serietidningar och sedan blir butter över att hela äventyret inte finns i en tidning, utan fortsätter i nästa nummer, som inte stulit - eller som när hon hittar pornografi hos en annan överlevare).

Nåväl. Det här skulle kunna vara ett "first person shooter"-spel med zombietema, men det är det alltså inte. Det blir i stället en väldigt vackert gjord, interaktiv "film om överlevnad efter en katastrof" där spelaren bjuds in till att påverka handlingen. Visst innehåller spelet (tämligen många) actionfyllda inslag av våld, men det här är liksom inte "wolfenstein castle med zombies" utan mer av en "roadmovie i en postapokalyptisk värld, där spelaren får vara med och delta".

Karaktärerna är väldigt välskrivna och de sekvenser i spelet som berättar historien känns väldigt mycket som om de skulle hålla för en vanlig långfilm.

Det finns faktiskt de som försökt - som spelat igenom hela spelet och spelat in det på film (och ett sådant gameplay ser du resultatet av i det här inlägget) och det BLIR en film. Om än väldigt, väldigt lång. (just det här spelet pågår i en bit över 4 timmar - inget för den otålige). Men historien är bra, karaktärerna välutvecklade och dialogen är riktigt, riktigt bra. Möjligen skulle jag vilja se en TV-serie med det här som tema, det skulle passa väldigt bra - och förmodligen fungera bättre än t.ex. "living dead"-serien. Storyn är fruktansvärt välutvecklad.

Inte minst är historien en historia om överlevnad när saker och ting verkligen gått på tok. Hur människor gör vad de kan för att överleva, även om det inte är trevligt. Där en värld faller sönder och det hela till sist kommer ned till "döda eller dödas" eller "överleva eller överlevas".

Det är spännande, det är vackert, och det är konstant stressande. Det är svart, men samtidigt inte helt känslokallt och omänskligt. Filmen blir väldigt intressant i de delar som "berättar historien", medan de delar som är "gubbe springer runt i labyrint och skjuter" kanske inte är riktigt vad i alla fall jag tycker är intressant att titta på i timmar. Med det sagt:

Det är klart värt att spela. Eller att se - som en väldigt, väldigt lång långfilm.

Eller vad tycker du?

söndag 2 februari 2014

En rimlig nivå av OPSEC?

Tänkte att jag skulle skriva om ett av de mest tröttsamma orden som survivalister slänger sig med just nu - opsec (eller OPSÄK). Varför det här har blivit aktuellt att ta upp igen är att jag dels ställts inför ett antal frågor om det på senaste tiden - och dels för att jag läste det här inlägget på en annan survivalistblogg.

Det här med opsec är lite klurigt - och survivalister slänger sig med ordet i alla möjliga sammanhang, men vad betyder det egentligen? Och varför yrar preppers så ofta om det? Och hur ser jag på det?

OPSÄK i praktiken
Vi börjar med frågan "vad är opsec - egentligen?". Opsec är ett från början militärt ord - eller förkortning - som betyder "operational security". Det innefattar metoder för att hålla sin militära operation hemlig så länge det går och går egentligen ut på att bibehålla sekretessen kring densamma. Typiska exempel på opsec i militära sammanhang kan vara att de som planerar en operation tillexempel tillåts prata med varandra endast sparsamt och då övervakat, för att inte dela med sig av detaljer kring operationen till obehöriga, eller att operatörerna själva inte vet om hur uppdraget ser ut förrän precis innan det skall genomföras. Typiska "hemligheter" skulle kunna vara  tänkta färdvägar och färdsätt, tidsangivelser som datum eller klockslag, platser som är antingen utgångspunkt eller mål i operationen, utrustningsdetaljer eller annan information som kan gynna en potentiell fiende (eller annan nyfiken). Ofta är dessa uppgifter kvalificerat hemliga och ska vara så i många år framöver, så att fienden inte av tidigare erfarenheter av tidigare militära operationer kan dra några slutsatser om vår taktik. Det gagnar oss i att ha ett underrättelseövertag i stridssituationer och under skarpa operationer i krig eller krigsliknande tillstånd.
Gammal känd OPSÄK

Och just det här låter ju logiskt och bra - speciellt när man tänker på militära operationer. Där har oftast operationen planerats av ett taktiskt team och som har ett betydligt bättre underrättelseläge än den enskilda operatören. Det är oftast oerhört dyra manövrar, som involverat många människor och som det är viktigt att - av nämnda skäl - få att "hålla tyst" så att man kan fortsätta att agera med ungefär samma taktik gång efter annan. Soldater är bra på mycket (hävdar jag lite självsäkert) men något som vi är särdeles duktiga på så är det att agera efter inlärda mönster.

Nåväl - opsec (eller oftare - det försvenskade OPSÄK) i - inte minst svenska - survivalistkretsar då? Well, här blir det lurigt. För svenska survivalister tenderar till att använda ordet om allt som de vill vara lite hemliga om. T.ex. vill man inte berätta vad för utrustning och proviant man lagerfört och var. Ofta hänvisar då preppers mellan sig till "sin opsäk" för att diskutera ämnet, utifrån motivet att "om någon annan vet vad jag har och var kan de ta det från mig, innan jag hunnit använda det". Ett helt logiskt godtagbart argument, även om ett rimligare, i alla fall innan det börjar osa katt är "om jag berättar det här kommer alla att tycka att jag är dum i huvudet".

Preppers i sverige vill således oftast inte framstå med bild (där man kan urskilja ansiktet) i t.ex. tidningar eller på internetforum. Eller namn. För man vill vara hemlig för andra preppers (eller folk som inte preppat - men som i det tänkta scenariot ovan tänker "åka snålskjuts" på deras förberedelser) som kan tänkas stjäla deras förråd eller utrustning. Själv drar jag mig ju lite för att kalla mig prepper, men av sociala skäl.

En modernare variant?
Men - och det är problem i prepperkretsar i sverige idag - just ordet "opsäk" används idag oftare som förevändning att inte dela med sig av erfarenheter och hjälpande information, än vad det egentligen kan vara berättigat att göra.

På ett internetforum jag ibland läser sporadiskt på fanns det härom veckan en diskussion initierad av en användare som ville kunna dela länkar hen läst och tyckt var informativa, men vågade inte göra det med risken för att avslöja hens egen "opsäk". Jag vet inte hur användaren själv tänkte, men antar att om hen själv hade hittat den här informationen kunde andra göra det också och utifrån användarens övriga inlägg på forumet dra någon form av underättelseslutsatser? Det känns helt orealistiskt att preppers ska behöva känna ett sådant hot från andra - varesig "vanligt folk" eller andra survivalister? Samtidigt är det idag en fullt rimlig reaktion. Och det är svenska preppers som själva bäddat för detta - vi använder ordet opsäk och refererar till det så ofta att man lätt kan få för sig att alla är paranoida och egentligen inte vill dela med sig av NÅGON information alls. Logiken säger då egentligen att man rimligen inte borde delta i internetforum (eller - för den delen, som jag - blogga).

Ett annat lite sorgligt exempel på det här när opsec blir snett är (också det) taget ur det verkliga livet. En tidigare kollega inom försvarsmakten erbjuder genom sitt företag privata kurser i bl.a. ledarskapsutveckling. Han erbjöd för lite sedan sig att sätta ihop en kurs baserad på "scenarioträning inom civil beredskap". Han är duktig. Erfaren. God föreläsare. Pedagogisk. Men han kan tydligen inte sälja kursen till preppers, därför att folk vill inte avslöja - ens för andra deltagare på kursen - vilka de är eller hur de tänker kring sina egna förberedelser, för att det skulle kunna "röja deras opsäk". När så kursledaren lite mer aktivt började "ragga kunder" till sin kurs genom sin blogg och på olika internetforum förlöjligades kursen. Det antyddes att kursledaren själv skulle "röja sin och andras opsäk" genom att skriva ut vad kursen handlade om och att över huvud taget hålla den. Resultatet blev att inga erfarna preppers anmälde sig. Ingen var beredd att röja sin "opsäk".

Min egen syn - Allvarstid kräver samhällsanda!
Min egen syn på det här är egentligen rätt enkel - jag förbereder mig och min familj för att ha en rimlig nivå av säkerhet syftande till att "klara sig själva" om något skulle inträffa som idag kan ses som ett "rimligt" hot - att det blir strömavbrott där vi bor, t.ex. eller att vattnet försvinner under några dagar. Eller att vi är förberedda att hjälpa nära, kära och grannar ifall någon naturkatastrof eller liknande - Gud förbjude - skulle drabba oss.Vi har mat så vi klarar oss ett tag, även om vi inte kan handla i affärer. Vi har sätt att tillaga den som inte behöver el. Vi har sjukvårdsutrustning för att klara av de vanligaste skadorna och sjukdomstillstånden och har möjlighet att själva monitorera hälsoläget för en liten grupp skadade/sjuka. Ungefär så.

Det behöver ingen "opsäk", i ordets egentliga mening. Det är ingen militär operation. Dessutom - mina barn förbereder sig också för att klara de utmaningar vi tycker verkar rimliga - att lägga krav på dem om att på något sätt uprätthålla någon opsäk - och inte tillåta dem att yttra sig i skolan och på dagis om det vi gjort på helgerna är helt enkelt inte realistiskt. Jag ser risken för att jag eller någon i familjen skulle utsättas för någon våldshandling p.g.a våra förberedelser som försumbar, även i en situation där folk skulle vara vara väldigt desperata.

Det enda hemlighetsmakeri jag behöver är när folk frågar mig om mina förberedelser och tycker att jag verkar lite "konstig" för att jag tänker på ord som "opsäk". Då håller jag tyst.





lördag 1 februari 2014

Fem saker att alltid ha med sig

Det finns saker man ALLTID har med sig - oavsett man ser sig om "prepper" eller inte. Saker som ALLA människor BORDE ha med sig (även om jag förstår att jag är sällsynt som faktiskt gör det).

Grejen är att de här grejerna är billiga, lätta att ta med sig överallt, utan att behöva släpa med sig en stor trunk med överlevnadsitrustning - och det är grejer som faktiskt (rätt använda) radikalt kan förbättra ditt läge i en överlevnadssituation. Typiska saker som du kan bära på dig varje dag (som typ EDC) som inte tar någon jätteplats, och samtidigt har många - och väldigt applicerbara användningsområden:

Paracordarmband

Paracord - eller fallskärmslina - är ett tunnt kärnmantelrepsnöre i nylon. Det lär ska hålla för ungefär 230 kg i belastning och är bra att ha med sig om man behöver surra något, genomföra fältreparationer eller liknande. Dessutom kan kärnan splitsats upp och användas som metrev, eller i värsta fall för att sy suturer med. Användningsområdena är många, och eftersom paracorden är flätad är det ett lätt sätt att få med sig åtskilliga meter på en gång. Ett armband är ju dessutom dekorativt, och att bära det är lätt. Jag har själv flera stycken (som jag ibland växlar mellan, för att kunna matcha till dagens kläder). Enkelt, billigt, outsägligt användbart.


Multitool

En tång, med knivblad och lite övriga bra funktioner. Du behöver inte sällan en tång för allt ifrån att nypa ihop någon nit som håller på att lossna, ta i varma saker, klämma ihop hakar och öglor, eller för att hålla nålen i när du syr genom tjocka material. Jag ser på min som "en tång med knivblad" snarare än "en fickkniv med tång", men det är för att min ser ut som den ovan.  Behöver jag en riktig kniv använder jag hellre en...


Slidkniv

Just min är en sån här - en JP Pelttonen "sissipukko". Jag skaffade min när jag var värnpliktig för - oh my god - 20 år sedan (det är inte klokt vad tiden går!) och den håller fortfarande. Bra. Trots att jag misshandlat den rätt hårt under "fältmässigt bruk". Just slidkniven bär jag oftast i min ryggsäck, när jag är civilklädd, medan den oftast sitter i byxbältet då jag gör tjänst i grönt. En kniv, är en kniv, är en kniv. Det är inte så mycket att tillägga egentligen, men det är viktigt att äga - och kunna hantera - en RIKTIG kniv. Något som håller. Din kniv kommer du att använda till allt möjligt, från att skära frukt och rensa fisk med, till att öppna bråkiga förpackningar, tälja grillpinne eller i värsta fall skära av ett säkerhetsbälte på någon fastklämd efter en bilolycka. Se till att du har med dig kniv.


Första-hjälpen-kudde

Liten nog att ha med sig i en större rockficka, en benficka eller i ryggsäcken, men med de där sakerna du alltid behöver för att kunna lägga ett tryckförband (eller i värsta fall - ett avsnörande förband), plåstra ihop vanliga sår och skråmor på dig själv (minns kniven ovan) eller andra (som möjligen inte är lika bra som du på att hantera kniv?). Några kompresser, sårtvätt, sax, mitella, tejpsuturer, en andingsmask för konstgjord andning och annat smått och gott är ALLTID bra att ha med sig. Jag har faktiskt använt min ett par gånger - bl.a. på tunnelbanan en gång för snart tio år sedan, då jag på väg till klätterträning med min dåvarande svägerska var med om att en tjej bredvid oss helt enkelt segnade ihop i vagnen. Vi fick lyfta ut henne på perrongen på nästa station, ge konstgjord andning och sitta med henne till ambulansen kom. Det kan hända dig med. Första hjälpen-kudden får ALLTID följa med.




Ficklampa

Liten ficklampa. Den på bilden har jag själv. Den går på 3*1.5voltsbatterier (AAA) och har strömbrytare bakpå huset. Jag tycker det är viktigt att ha en liten lampa själv, då den är lätt att ta med sig och ficklampan blir just en FICKlampa, även om jag förstår folk som helt enkelt vill ha lite mer "kräm" i ljuset på sina lampor, än jag får av min. Skälen till att jag valde min är dessa: A) - jag ville ha en lampa med led-lampor i. LED drar i förhållande till traditionella lampor väldigt lite energi och batterierna räcker således väldigt mycket längre. B) jag ville ha en lampa som körde på 4,5 volt i stället för 3 (två stavbatterier av AA-typ) för att få den att räcka längre och C) jag ville att batterierna skulle vara AAA-batterier. Sådana batterier är nämligen rätt enkla att ersätta, om man inte hittar riktiga batterier, med innercellerna till t.ex. 9-voltsbatterier. Det gör att jag förmodligen har lättare att hitta ström till just min lampa i ett läge där det "osar katt", lättare, än om jag använder batterier som AA-som alla vill ha till alla andra tekniska prylar som kan tänkas använda.

Så  där är mina 5 "ha med sig alla dagar-jämt"-grejer i en enkel lista. Vissa av Er sitter nu och tänker på att "han har inte med sig vattenreningstabletter" eller "han har inte med sig elddon" och det är helt rätt. Det har jag - oftast - i ryggsäcken, men de här grejerna har jag i princip alltid på mig "i kläderna". Jag har tänkt att scenario i även en rätt civiliserad värld kan det bli strömavbrott, folk kan behöva första hjälpen, det kan vara mörkt etc. Då är min "plan A" alltid att uppsöka min bostad eller annan civiliserad, torr, varm plats. Just saker som eld och mat är helt enkelt sekundära just då.

Hur tänker du? Vilka 5 saker skulle du ha med dig jämt i din klädsel, för att enkelt förbättra dina chanser att överleva?