lördag 22 mars 2014

Personlig beredskap.

Jag har flera gånger på den här bloggen tjatat om det där med personlig beredskap och rimliga hot. Händelser som kan hända (och regelbundet händer) i min närmiljö - och din - och som är lätta att både förutse och förbereda sig inför. Händelser som trots det oftast glöms bort och som får till följd att man kan sätta sig i en livsfarlig situation och som lätt undviks genom att man förbereder sig.

I veckan var ett tillfälle där det blev en sådan där situation. För vi är i mitten på mars - och som det i princip alltid kan bli vid den årstiden sjönk temperaturen och voila - det kom snö! I onsdags föll under 24 timmar i Stockholmsområdet närmare 10 cm snö. Inte så mycket kan tänkas - men Stockholm som varandes A) en stad byggd på öar och B) levande i tron att man lever betydligt närmare ekvatorn än Polcirkeln drabbades hårt. 

I trafikkaoset som följde på att snöröjningen blivit avbeställd i flera delar av länet och att folk körde sina bilar med vinterdäck utspelades en del rätt läskiga scener. Låt mig dra ett exempel ur mitt eget liv:

Min (underbara och fantastiska) "tjänsteförrättande fru/motsv." skulle lämna (för honom livsviktiga) mediciner till sin far, boende på svartsjölandet. Hon tar bussen med apotekspåsen i famnen och beger sig från brommaplan utåt öarna. Vädret är vid tillfället "snöigt och blåsigt", men inte särdeles bistert. Bortanför Drottningholm är det emellertid inte snöröjt och halkbekämpat enligt gängse normer. Bussen - visar det sig - kommer aldrig fram till sin sluthållplats, för med någon kilometer kvar ställer den sig på smeden i ett dike och kör fast.

På bussen finns andra passagerare, som inte förberett sig alls på detta. De saknar reflexer och ficklampa, t.ex. små lätta föremål som nu RADIKALT skulle öka deras chanser att överleva en fotvandring i mörkret, längs den nu mycket snöiga och hala vägen. 

Hondendär har lyckligtvis inte bara själv, utan några extra, så hon tar befälet över situationen och leder vandring tillsammans med andra passagerare genom snön, till sin far, där faderns bil sedan används för att skjutsa en av de övriga passagerarna hem i det trafikkaos som nu råder. 

Efter att ha lämnat passageraren äter hon en snabb måltid med sin far, tar bilen och åker hemåt. Väglaget och vädret är nu ännu sämre. Resan - som normalt tar runt 20 minuter till en halvtimme, tar närmare en och en halv timme. Vid sidan av vägen under hemresan står sammanlagt sju personbilar, tre bussar och en plogbil. 

Nu gick allt bra. För henne. Den här gången. Men frågan som dyker upp i mitt medvetande när jag morgonen därpå hör om inställda bussar på radio, läser att alla tungbärgare är upptagna med att dra bussar och lastbilar ute på öarna och att folk suttit fast i bilar över natten är: "hade det här gått att undvika eller mildra? 

Naturligtvis hade den det! Om de som kör bil i Stockholm haft vinterdäck på bilen hade de givetvis halkat mindre. Om folk som kör bil i Stockholm haft en skyffel ibagageluckan hade man enklare kunnat skotta loss bilar som kört fast i snön. Om folk som åker buss i mörker har reflex med sig, så att man syns i mörkret om man tvingas gå sista biten för att bussen kör fast hade det givetvis inspirerat till mer mod att lämna fastklämda fordon för att komma in i värme och möjligen larma. Om politiker i Stockholm inte avbeställde all snöröjning och halkbekämpning redan i mars - fastän det varit en mild vinter - skulle givetvis avåkningar och fastkörningar radikalt minskas. 

Det handlar om att tänka. Om att tänka på vad som kan hända och förbereda sig för det. För rent historiskt sett är det ju inga konstigheter att det kommer några centimeter snö i stockholm under ett dygn? Det är normalt i mars. Det är inte bara "ett möjligt hot", det är ett historiskt bevisat faktum. 

Tyvärr leder de här tankarna också åt ett annat håll - vad hade hänt med "svärfars" medicin (och ytterst - nödvändiga medicinering) om hondendär inte varit förberedd? Eller om det varit någon av Er andra - inte förberedda som skulle lämna mediciner till en släkting, en helt vanlig onsdag i mars?

Det handlar om personlig beredskap. Om dig. Och din familj. Var beredd! Den förberedde överlever. 

torsdag 13 mars 2014

Nördinlägg: Paracord

Tänkte skriva ett till sådant där inlägg där vi verkligen nördar ner oss lite detaljerna kring ett ämne - och idag tänkte jag att vi skulle nörda ner oss i ämnet "paracord". Vad är det, varför är det så populärt, vad kan det användas till, varför ska man ha det och finns det några alternativ - är några av frågorna jag tänker upp. Men för att börja någonstans tar jag avstamp i "hur paracord gick från att bli en perifer företeelse till att bli en modeaccessoar":

Grundläggande egenskap:

Paracord - eller "fallskärmslina" är egentligen ett tunt repsnöre av kärnmanteltyp i nylon, ursprungligen designat för att användas som styrlinor i just fallskärmar. Som sådant måste repsnöret ha några tydliga grundegenskaper: 1) Repet måste vara väderbeständigt. Det får inte lätt påverkas i sin funktion varesig av UVstrålning från solljus, eller väta från regn, dagg eller kondens. 2) Repet måste vara dynamiskt, d.v.s. något elastiskt. Om repet vore helt statiskt skulle det antingen riva sönder selen eller själva skärmkalotten, när skärmen löstes ut. 3) Repet måste vara tunt och lätt. Det är många meter lina som skall packas i en fallskärm och därför måste repet givetvis vara tillräckligt lätt för att man ska orka bära det. Tänk dessutom på att när man hoppar fallskärm måste man ha två skärmar - en huvudskärm och en reservskärm. Vad det gäller "kalibern" på repet måste det vara tunt nog att kunna packas ihop - och inte minst att kunna hålla ett knippe av dem i händerna eller buntas ihop i ett styrhantag i själva hoppet. 4) Repet måste vara starkt. Såpass starkt faktiskt att varje lina måste kunna hålla din kroppsvikt.

Själva repsnöret vi idag lite kallar "paracord"  är säkerhetsklassat för att klara 550 lbs i ryck (d.v.s. ungefär 230 kilo) . Det är emellertid  egentligen,  bara en sorts paracord - PC550, det finns andra sorter, som t.ex. PC600 och PC300, som då är säkerhetsklassade för 600 respektive 300 lbs i ryck.


Det finns många olika varianter på paracordarmband!
Men det här med armbanden då?

Rent historiskt har militärer på olika fallskärmsförband (och sedermera även andra infanterister) använt fallskärmslina till lite av det mesta – typ binda slingor för att hålla ordning på utrustningen, utfört fältreparationer etc. Eftersom den dessutom innehåller långa nylonfibrer har många försvarsmakter under sina överlevnadskurser rätt många moment om hur man kan ”splitsa” just paracord, för att t.ex. kunna använda nylonfibrerna som fiskelinor, snaror för små djur etc.  Det är helt enkelt ”McGyver”-verktyget – går att använda till allt.

Ungefär vid första gulfkriget på 90-talet började olika specialförband märka att man ville ha med sig ett par meter av fallskärmslina till vad man skulle använda det till, men inte vilja ha det som ett nystan (som lätt trasslar ihop sig när det ligger i en uniformsficka). Man började fläta olika armband och inte sällan – som ett slags ”vänskapsband” byta band mellan olika operatörer. Då använde man ofta uniformsknappar som spänne på armbandet, för att liksom visa varifrån – vilket regemente – man fått armbandet ifrån. Idag finns många olika lösningar på spännen, från enkla - med knappar - till betydligt mer avancerade - med t.ex. elddon i själva "knäppningen" eller olika plastspännen.

Produktutveckling bland survivalister

Idag marknadsförs en mängd olika repsnören, med olika karakteristika som just "paracord" utan att egentligen vara det. Nya material, där kevlar, dyneema, och andra hårda "statiska" fibrer använts inuti repet för att ge det en längre livslängd har börjat användas. Nackdelen med dessa fibrer är emellertid att de dels A) är helt statiska och alltså inte "ger" något när repet är maxbelastat, vilket kan ge skador både på dig, på din utrustning och på repet själv när det t.ex. "skaver" mot hårda underlag (som klippkanter).  B) är dyrare än den ursprungliga paracorden (som kostar några kronor metern att handla in) och C) ofta är tyngre än ursprungsmaterialet. Man får helt enkelt göra en "trade-off" och se för vilken applikation man tänker sig sitt överlevnadsarmband, och tillverka ett som fungerar för så många av ens egna behov som möjligt.

jute-paracord
Det senaste jag sett är olika varianter där man haft jute, eller hampafibrer i repsnöret. Detta för att underlätta att ha ett ha ett lättantändligt material med sig, för att starta eldar med, i sitt överlevnadsarmband. Det är rätt fiffigt, kan jag tycka, men jute och hampafibrer är också fibrer som är helt statiska. I en situation där trådarna inuti kärnan kan gnidas mot varandra (t.ex. vid hissning av något, hård surrning, eller i statisk belastning vid nödfirning etc.) kommer de mer dynamiska nylonfibrerna helt enkelt att "strypa av" och effektivt krossa eller kapa hampafibrerna. Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om det här, egentligen, eftersom jag mest bär mina paracordarmband för att det är snyggt, men jag inser att det för andra av oss survivalistnördar givetvis är en stor diskussion om teknikens framsteg eller hot.

Men hur gör man ett paracordarmband då?

För dem som känner sig hugade att försöka fläta ett eget har jag inkluderat en av bokstavligen hundratals videos från  youtube , för att du ska kunna komma igång.:


)

Och med det önskar jag lycka till med hemslöjdandet! Hoppas att du lärt dig något nytt om paracord!

måndag 10 mars 2014

Nördinlägg - lite om maten inför katastrofen

I mitt eget köksskåp.
En inte föraktlig del av preppers/survivalisters tid och pengar går just åt till det här med att i förväg förbereda olika matförråd inför katastrofen. Men hur fixar man ett lager? Och vad ska man lagra? Finns det "bättre" eller "sämre" grejer att lagra? Jag ska försöka ge min syn på det här.

Olika faser:

För egen del har jag tänkt på min egen familjs (min egen, mina barns och - i viss mån - min särbos) mat ur ett perspektiv i två faser: Först - den initiala fasen - där "katastrofen" just inletts. Under denna fas kommer vi att framförallt äta livsmedel som inte behöver tillagas för att vara ätliga (och med ätliga menar egentligen "inte skadliga" snarare än "välsmakande"). I ett senare skede inträder "fas 2", där vi stått utan förnödenheter och/eller förmåga att införskaffa nya under en överskådlig tidsperiod. Då kommer jag själv att inrikta mig på mer "generella" eller "multifunktionella livsmedel" - och börja se över min egen livsmedelproduktion.

Inför fas 1:

Jag har själv inriktat mig på att införskaffa livsmedel med LÅNG hållbarhet (flera år) och som kräver ett minimum av tillsatta ingredienser och/eller energi för att bereda ätliga. Typexemplet här är konserverade färdigrätter, som redan är tillagade - och till nöds kan ätas kalla. Dessa livsmedel har förrådsställts i hemmet, då ett "fas 1-scenario" är tämligen troligt att inträffa (även om det inte eskalerar till en "fas 2-situation), typiskt genom ett strömavbrott under några dagar, ombyggnad i köket, eller faktiskt - att någon av oss hemma blir sjuka och inte kan gå och handla någon "riktig" mat på några dagar.

Jag har för ändamålet iordningsställt några hyllor i ett köksskåp där jag har ett knappt hundratal konservburkar av olika slag. Där står att finna kulinariska mästerverk som "ravioli på burk", olika burksoppor, corned beef, pastejer och buljonger, men också "kalla" livsmedel, som "makrill i tomatsås" och något slags "turkey luncheon meat".

Den här maten är typiskt "ta 5 betala för 2"-erbjudanden på min lokala matbutik och jag handlar lite då och då med en burk extra, som får bo i mitt förråd, tills dess att jag gör av med den.

I min "fas 1-mat" har jag också några portioner (kanske 50) av olika sorters frystorkad mat, mat som i och för sig behöver vatten och/eller något slags värmekälla för att lagas till, men som jag köpt in för att A) de tar mindre plats och vikt än konserverade motsvarigheter (och smakar ofta bättre) och B) jag använder dem ändå, i mitt "dagliga liv", t.ex. som mat under fjällvandringar och olika "scouthajker" och liknande. I just mitt fall är det här inte sällan olika portionsförpackningar med saker som "pasta carbonara", olika cous-cousrätter och diverse "dessertsoppor" och "krämer".


Men efter en lång och utdragen fas 1 kommer en fas 2:

Fas 2 är betydligt bökigare. Här har jag ätit upp mina förråd. Det finns preppers som hävdar att de har konserver och frystorkade färdigrätter så de kan klara sig i åratal. Det har inte jag. Säg att jag har möjligen 200 portioner, sammanlagt. Lägg därtill till att jag - liksom, antar jag du - vill äta ungefär 3 gånger om dagen, då är vi nere på kanske 60 dagars mat. För en person. Men vi är min familj, förutom jag själv också två barn - då är vi nere på ungefär 30 dagar. Om min särboende flickvän dessutom är med mig när det här händer kan vi räkna med att vi går in i fas två efter lite drygt 2 veckor - möjligen 3. Är det troligt? Inte särdeles. Men helt klart rimligt att planera för. Jag bor i ett urbant samhälle, så 2-3 veckor utan ström är - även om det inte är troligt - i alla fall plausibelt, i vart fall om vi räknar med en naturkatastrof, eller - som det varit populärt den senaste tiden - ett krig eller krigsliknande tillstånd. Jag håller med om att det inte står överst på agendan - men det är i alla fall inte fel att tänka framåt!

I den här fasen kommer jag att behöva - i högre grad än tidigare - kunna "producera" mina egna livsmedel, efter vad som finns till hands.

Här tänker jag såhär: Då jag lever i en förort till Stockholm (typisk miljonprogramsförort), med "någravåningars"-hus med några lägenheter på varje våning. Även om vi bara har några hundra meter från huset till fiskebart vatten och ett skogsparti är det förmodligen inte lätt görligt att varesig fiska eller jaga. Jag har därför tänkt på att odla, och/eller förädla växande livsmedel vad det gäller min egen situation. Jag plockar därför svamp, som jag torkar (för att kunna äta vid senare  tillfälle) varje år. Det ökar lagringsbeständigheten och svamp kan faktiskt ätas flera år efter att den torkats. Vidare försöker jag sylta och safta och göra egna "konserver" (för att förlänga fas 1, enligt tidigare).

Men jag har också förrådsställt livsmedel inför fas 2: Som "helt vete". Helt vete är livsmedlens svar på "schweizisk armékniv" - det går att använda hjälpligt till väldigt mycket! För det första är det lätt att få tag på. Sådana här påsar finns att få tag på i nästan vilken "bakhylla" som helst i vilken livsmedelsbutik som helst. Dessutom är det billigt.

Men hur används det då? Helt vete kan antingen A) kokas helt och användas ungefär som ris/pasta. B) groddas, och då odlar man sina egna - väldigt vitaminrika - groddar. Helt plötsligt kan jag ersätta en hel del av mina vitaminer - som jag annars fått i mig genom att äta grönsaker - med det här livsmedlet (som ju i sin grundform annars mest tillför kolhydrater). C) Jag kan baka på det - och dryga ut mjöl med kokt vetefullkorn för ett "matigare" bröd som mättar längre och slutligen kan jag faktiskt D) mala mjöl på det att baka bröd, eller göra pasta av, om man (som jag) har tillgång till en kvarn. Kort sagt - att lagra vete är en god idé.

Att det dessutom har en god lagringsbeständighet (långt mer än 10 år egentligen) gör det speciellt lämpat för att just hålla i lager.

Jag har också sparat fröer och kärnor från olika grönsaker att försöka odla, och även om avkastningen på just det inte kan mäta sig med energiinnehållet i vete kan det vara gott att ibland kunna växla näringsintaget.

Är jag självförsörjande? Nej. Men jag har förberett mig lite bättre för att klara av en stund där livsmedelstillgången kan vara begränsad. Hur förbereder du som är prepper/survivalist dig själv för ett sådant scenario? Och du som inte är prepper - skriv nu upp "5 pack makrill i tomatsås" på inköpslistan till nästa gång du går till affären - helt plötsligt har du mat till i alla fall en dag, utan ström, utan möjlighet att laga mat, och som du ändå kan använda nästa gång du är sugen på något speciellt på knäckesmörgåsen!





lördag 1 mars 2014

Om kriget kommer...

Har med sorg i svårmod i sinnet följt de senaste dagarnas utveckling i Ukraina, och ser hur man obevekligt dras närmre och närmre ett krig med Ryssland. En granne och jag kom att språka om det här på gården idag, då jag bar ner grejer i mitt källarförråd.

Just mitt källarförråd är ett gammalt skyddsrum (byggt på slutet av 60-talet) som nu används av vår bostadsrättsförening som förrådsutrymme.


Grannen och jag diskuterade kort utvecklingen och noterade att det utspelade sig ungefär 100 mil från Stockholm. Eller lika långt bort som Kiruna. Helt plötsligt kändes inte konflikten i Ukraina så långt borta. 

Grannen skämtade och gjorde några gliringar om att jag som är militär förmodligen kunde vara lugn tills på måndag - det kostar för mycket att blåsa givakt på helgen - och nickade mot källarförrådet. "Man kanske borde bära ner sängen där?", menade han. "Ja, om kriget kommer?" Och så avslutades vår konversation. 

Orden "om kriget kommer" är ju emellertid också titeln på en publikation med tips (eller som det hette "handledning till medborgarna") på vad man skulle göra om just kriget kommer.  Den utgavs av först försvarsmakten och sedermera av civilförsvaret från någon gång på 40-talet och fram till någon gång  på 90-talet. Den delades ut i alla hem, antingen som en broschyr i brevlådan - eller under vissa år i slutet av telefonkatalogen.


I den här skriften fanns för övrigt en hel del beskrivet om hur samhället skulle ta hand om en (vi pratar ju om samhällsplanering i något slags "folkhemstillvaro".) med avseende på t.ex just plats i skyddsrum, såsom mitt källarförråd.

Det beskrevs tydligt, och med pedagogiska bilder, både skyddsrummets funktion och hur man skulle planera sin väg dit och sin vistelse där, vilken utrustning man skulle ta med sig, etc.

Man kan idag se den lilla pamfletten som en liten "handbok i preppning" och lite nostalgiskt le åt den tilltro till samhällets resurser som faktiskt genomsyrade skriften, och - hävdar jag - hela samhället under den här tiden. "Folkhemsbyggandet" hade gett i resultat en försäkran om och tro på att nästa gång en minister skulle uttrycka att "vår beredskap är god" stämde faktiskt uppgifterna.

Såhär - sisådär 25 år sedan "om kriget kommer" sist gavs ut - ser samhället väldigt annorlunda ut. Nästan inga resurser för skyddsrumsvistelse för stora delar av befolkningen finns. Många skyddsrum är - som mitt källarförråd - obrukbara för det de en gång byggdes för. Inga skattepengar har använts för att underhålla dem. 

I mitt förråd står t.ex. folks förrådsställda ägodelar i vägen för olika delar av utrustningen, som här - med cykel lutad mot den gamla luftreningsutrustningen.


Eller här, där den inre sprängtryckskyddsdörren blivit vandaliserad.

Tyvärr tror jag att det är så här det ser ut på många platser. Det finns ingen beredskap om kriget kommer och kanske framförallt inte i Stockholm, där nästan alla skyddsrum avrustats. Trots att vi just här - just idag - kan se att kriget kommer. Till vårt närområde. Faktiskt inte längre bort än Kiruna.