Är jag en prepper nu?

Jag vet inte riktigt hur det började. Jag har alltid tyckt att Amerikanska "preppers" och "survivalists" är rätt skämmigt korkade. Lite sådär pinsamma, liksom. Ni vet?

Jag tror att det främst beror på tre saker - 1) Den amerikanska allorstädes närvarande fascinationen av skjutvapen (och som är ännu högre i de här kretsarna. 2) Helt orimliga bedömningar av vad som kan/bör/ska kunna vara ett "realistiskt hot" som kan/bör/ska kunna förbereda sig inför. 3) Prepperkulturen i USA är främst driven av människor i något slags isolatorisk villfarelse att "ensam är stark" och driven framförallt av gapiga "nötter" ute på den kristna högerkanten.

Det är således lätt "otrevligt" med preppers i USA.

Samtidigt - en sak som alla de här nötterna faktiskt har en poäng i är att A) När ett samhälle av någon anledning kollapsar (för det gör de, lite då och då) kan vi inte vänta oss att det finns myndigheter och hjälparbetare att så att säga "luta sig på" och B) Ett visst mått av egen beredskap för att åtminstone klara av (fullt realistiska) nödsituationer borde i ett samhälle finnas hos de enskilda medborgarna.

Som en snöstorm.
Eller att man p.g.a. dåligt väder (som häromdagen - då "Simone" drog in över våra breddgrader) blir utan el ett tag.
Eller att man kan nödgas lösa och avhjälpa en del olycksfall själv (brand i hemmet, fallolycka i t.ex. trappa, plötsligt sjukdomsfall/hjärtinfarkt etc.) själv, utan att behöva kalla in andra samhälleliga resurser (brandkår, räddningsverket, ambulans etc.), eller i alla fall avsevärt bättre kunna förbereda ytterligare insatser.

Det här började jag - helt utan något slags rimlig förklaring - börja tänka på helt plötsligt. Jag ser givetvis vad som händer i samhället i form av nedskärningar inom t.ex. vården och brandkår och inom totalförsvaret. Jag ser också att större och större delar av vårt samhälle KAN bli sårbara för sådana enkla saker som strömavbrott. Och att det förmodligen inte krävs några större katastrofer för att det skulle kunna leda till en situation där "den som förberett sig" inför händelsen markant har ökat sina möjligheter att inte bara överleva, utan också att leva tämligen väl.

Således fanns tanken där i mitt huvud. Frågor som "hur klarar JAG och MIN familj ett strömavbrott på 48 timmar en vinter" blev något slags ingångsvärde för mig.

Jag bor i lägenhet. Jag har elspis. Om elen går har jag inget sätt att hålla mina livsmedel fräscha, och jag kan inte enkelt handla nya (om elen går kan rimligen affären inte ta betalt med kontokort).

Så jag införskaffade ett spritkök.
Och lade upp några dagars förråd av frystorkat "campingkäk".
Och fixade en "första hjälpen-väska" så att jag kan ta hand om min familj och vänner i det fall att de skadar sig när de snubblar runt i mörkret när strömmen gått.
Och köpte en inte föraktlig mängd värmeljus.
Och började tänka på hur jag ska få upp (drickbart) vatten till min lägenhet - på översta våningen - i vårt hus (utan hiss).
Och kollade så att jag VET var alla vinterkläder finns, så vi kan hålla värmen, när temperaturen sjunker?

Gör det mig till "prepper"?

Jag antar det. Välkommen hit.