När du ändå är ute och plockar bär och svamp

Skrev ju för någon vecka sedan om att det här med skördetid är förberedelsetid. Tänkte bara passa på att tipsa om att när man ändå är ute på sina skördeäventyr kan man passa på att samla andra grejer som gör överlevnaden enklare: Som här - min eldpåse med näver, stickor ur en gammal stubbe, från en tjärtall, torkad fnöskticka, risknippe av torrt ris - kort sagt: grejer som gör det enklare att tända lägerelden. 

Kanske finns det något mer än bara bär och svamp i skogen?

Semestertid i sensommartid är skördetid är förberedelsetid

Jag har semester. Som vanligt - de senaste 6-7 åren har jag semester i månadsskiftet juli/augusti - sensommaren. Det är skördetid och både trädgårdar, fält, åkrar och skogen är ett veritabelt skafferi för de som vet att ta till vara resurserna inför perioden då inget växer. Vi som lärde oss förr - av mormor eller farmor eller någon annan vuxen "hur man gjorde förr". Vissa av oss handlar nu i butikerna, när det är billigt med Svenska bär och frukter och grönsaker och tar till vara. Andra av oss plockar och skördar själva. Men alla förbereder vi oss inför vintern, av det som just nu finns i naturens skafferi.

Det går fort att plocka blåbär!

Det är blåbärsår i år. Skogen på baksidan av huset där vi bor står fullkomligt full av blåbär. Och kantareller. Det går att på bara någon kvart plocka litervis av bär eller svamp. Själva har vi köpt "bärplockare" - en sådan där liten "ask med kam på" som vi plockar med. Det går fort att fylla den i år.  

Hos svärfar på landet skördar bönderna - både olika sädesslag, men också rotfrukter, som morötter, potatis och röd- gul- och polkabetor. Gårdsbutikerna säljer varorna billigt just nu.

Vi köper av grannarna - för några tiotal kronor får vi fina rotsaker från den plats där vi känner marken och sett grödorna från altanen. Vi gör inläggningar, fryser in, kokar sylt och förbereder oss.

Tidigare i veckan lade vi in betor. Några rödbetor, polkabetor och gulbetor inhandlades för någon tia knippet och jag kokade dem en kväll och lade sedan - tillsammans med barnen för att de också ska lära sig att ta hand om maten - in dem i en enkel lag. 

Hur förbereder du dig? 

Inlagda betor

Enkel Inläggningslag (1-2-3-lag):

1 del ättika (24%)

2 delar socker (vanligt strösocker)

3 delar vatten

Koka upp så att sockret är helt löst i lagen och lagen är klar. Låt svalna. Lägg in betor/gurka/sill/vad du vill då lagen är sval och klar.

Inlägget om jägarexamen

Jo, skrev ju för några veckor sedan det här inlägget, med "nybörjartips" och tänkte ju skriva några klargörande inlägg där jag mer lägger ut texten vad det gäller de olika punkterna på listan. Turen har idag kommit till punkten 2 - om att skaffa jägarexamen och det här är mina skäl till varför.

Jägarexamen är egentligen en sådan där sak, ungefär som samhällskunskap och körkort, som jag tycker borde ligga på läroplanen för alla skolbarn i Sverige - alla borde egentligen ha det. Eller i alla fall få förutsättningarna för att ta det - i form av inläst teori. Detta för att det är de ämnen som enskilt bäst påverkar dina möjligheter att klara sig själv, utan inblandning av myndigheter i händelse av stora samhällsomvälvande händelser.

Men varför borde man ha jägarexamen?

Jägarexamen för med sig framförallt två stora fördelar i att A) du får licens till att äga skjutvapen (för gastät enhetspatron) för jakt, som hagelgevär och olika kulvapen och B) du lär dig grunderna i skytte och viltvård.

Själva examineringen görs genom att man avlägger två eller tre prov, beroende lite på vilken sorts examen man är intresserad av - hagel/småvilt eller detta kombinerat med kula/högvilt. Vilket man "bör" ta är givetvis en smaksak - men vill man ha examen för kula/högvilt måste man ha avlagt prov (med godkänt resultat) för också hagel/småvilt. För att få göra proven hagel respektive kula måste du dessutom skrivit ett teoretiskt prov med godkänt resultat. Du skriver alltså först teoriprov (som är samma för de bägge praktiska proven) och kan sedan välja om du bara vill ha jägarexamen för endast hagel/småvilt - i så fall gör du två prov: teori+hagel - eller om du vill ha _även_ för högvilt (och då få skjuta kulvapen) - och i så fall gör man alltså tre prov: teori+hagel+kula.

Låter det bökigt? Det är det inte. Jag vill påstå att de flesta skulle klara av att plugga in teorin på några veckors läsning och själva skjutproven är egentligen något som vem som helst som någon gång hanterat ett vapen klarar av. Proven är mest inriktade på säkerhet och skjutregler (i hagelprovet finns bl.a. ett delmoment med avståndsbedömning för att inte skjuta på mål som är för långt bort för att kunna träffa dessa med en dödlig träff) och har några få praktiska - väldigt enkla - moment (i fallet hagel skott mot sittande figur på 30 m samt mot lerduva, kastad i siktriktningen för skytten, från en utkastare stående precis invid skytten, såsom en "flyende fågel" två skott mot varje lerduva är tillåtet och två tredjedelar av de utkastade duvorna behöver ha träffats för godkänt resultat).

Att ta jägarexamen är således rimligt enkelt. Egentligen enklare än att ta körkort. Men det kräver - precis som att ta körkort - lite tid och engagemang.

Hur går man tillväga för att ta jägarexamen då?

Det finns många olika sätt - med alltifrån längre kurser hos bl.a. olika skytteklubbar och studieförbund till kortare "intensivhelger" hos privata företag. Rent generellt kan man säga att det givetvis är valfritt hur man skaffar sig jägarexamen, men att de här intensivhelgerna kanske främst är till för människor som redan kan en del om jakt och skytte och mest "behöver få det på papper" alternativt har "ont om tid" medan längre kurser ofta är spridda över en skoltermin. Du vet givetvis själv vilket du är mest bekväm med och hur du brukar ta till dig nya kunskaper för att bäst kunna välja vilken väg fram till jägarexamen som är mest lämplig.

Jag rekommenderar emellertid alla läsare av den här bloggen som inte ännu har jägarexamen att googla lite på olika kursarrangörer i närheten av där man bor och sedan välja en arrangör som har ett upplägg som passar bra med ens egna förutsättningar.

Och sen att du tar jägarexamen.

Nördinlägg - lite om maten inför katastrofen

I mitt eget köksskåp.

En inte föraktlig del av preppers/survivalisters tid och pengar går just åt till det här med att i förväg förbereda olika matförråd inför katastrofen. Men hur fixar man ett lager? Och vad ska man lagra? Finns det "bättre" eller "sämre" grejer att lagra? Jag ska försöka ge min syn på det här.

Olika faser:

För egen del har jag tänkt på min egen familjs (min egen, mina barns och - i viss mån - min särbos) mat ur ett perspektiv i två faser: Först - den initiala fasen - där "katastrofen" just inletts. Under denna fas kommer vi att framförallt äta livsmedel som inte behöver tillagas för att vara ätliga (och med ätliga menar egentligen "inte skadliga" snarare än "välsmakande"). I ett senare skede inträder "fas 2", där vi stått utan förnödenheter och/eller förmåga att införskaffa nya under en överskådlig tidsperiod. Då kommer jag själv att inrikta mig på mer "generella" eller "multifunktionella livsmedel" - och börja se över min egen livsmedelproduktion.

Inför fas 1:

Jag har själv inriktat mig på att införskaffa livsmedel med LÅNG hållbarhet (flera år) och som kräver ett minimum av tillsatta ingredienser och/eller energi för att bereda ätliga. Typexemplet här är konserverade färdigrätter, som redan är tillagade - och till nöds kan ätas kalla. Dessa livsmedel har förrådsställts i hemmet, då ett "fas 1-scenario" är tämligen troligt att inträffa (även om det inte eskalerar till en "fas 2-situation), typiskt genom ett strömavbrott under några dagar, ombyggnad i köket, eller faktiskt - att någon av oss hemma blir sjuka och inte kan gå och handla någon "riktig" mat på några dagar.

Jag har för ändamålet iordningsställt några hyllor i ett köksskåp där jag har ett knappt hundratal konservburkar av olika slag. Där står att finna kulinariska mästerverk som "ravioli på burk", olika burksoppor, corned beef, pastejer och buljonger, men också "kalla" livsmedel, som "makrill i tomatsås" och något slags "turkey luncheon meat".

Den här maten är typiskt "ta 5 betala för 2"-erbjudanden på min lokala matbutik och jag handlar lite då och då med en burk extra, som får bo i mitt förråd, tills dess att jag gör av med den.

I min "fas 1-mat" har jag också några portioner (kanske 50) av olika sorters frystorkad mat, mat som i och för sig behöver vatten och/eller något slags värmekälla för att lagas till, men som jag köpt in för att A) de tar mindre plats och vikt än konserverade motsvarigheter (och smakar ofta bättre) och B) jag använder dem ändå, i mitt "dagliga liv", t.ex. som mat under fjällvandringar och olika "scouthajker" och liknande. I just mitt fall är det här inte sällan olika portionsförpackningar med saker som "pasta carbonara", olika cous-cousrätter och diverse "dessertsoppor" och "krämer".


Men efter en lång och utdragen fas 1 kommer en fas 2:

Fas 2 är betydligt bökigare. Här har jag ätit upp mina förråd. Det finns preppers som hävdar att de har konserver och frystorkade färdigrätter så de kan klara sig i åratal. Det har inte jag. Säg att jag har möjligen 200 portioner, sammanlagt. Lägg därtill till att jag - liksom, antar jag du - vill äta ungefär 3 gånger om dagen, då är vi nere på kanske 60 dagars mat. För en person. Men vi är min familj, förutom jag själv också två barn - då är vi nere på ungefär 30 dagar. Om min särboende flickvän dessutom är med mig när det här händer kan vi räkna med att vi går in i fas två efter lite drygt 2 veckor - möjligen 3. Är det troligt? Inte särdeles. Men helt klart rimligt att planera för. Jag bor i ett urbant samhälle, så 2-3 veckor utan ström är - även om det inte är troligt - i alla fall plausibelt, i vart fall om vi räknar med en naturkatastrof, eller - som det varit populärt den senaste tiden - ett krig eller krigsliknande tillstånd. Jag håller med om att det inte står överst på agendan - men det är i alla fall inte fel att tänka framåt!

I den här fasen kommer jag att behöva - i högre grad än tidigare - kunna "producera" mina egna livsmedel, efter vad som finns till hands.

Här tänker jag såhär: Då jag lever i en förort till Stockholm (typisk miljonprogramsförort), med "någravåningars"-hus med några lägenheter på varje våning. Även om vi bara har några hundra meter från huset till fiskebart vatten och ett skogsparti är det förmodligen inte lätt görligt att varesig fiska eller jaga. Jag har därför tänkt på att odla, och/eller förädla växande livsmedel vad det gäller min egen situation. Jag plockar därför svamp, som jag torkar (för att kunna äta vid senare  tillfälle) varje år. Det ökar lagringsbeständigheten och svamp kan faktiskt ätas flera år efter att den torkats. Vidare försöker jag sylta och safta och göra egna "konserver" (för att förlänga fas 1, enligt tidigare).

Men jag har också förrådsställt livsmedel inför fas 2: Som "helt vete". Helt vete är livsmedlens svar på "schweizisk armékniv" - det går att använda hjälpligt till väldigt mycket! För det första är det lätt att få tag på. Sådana här påsar finns att få tag på i nästan vilken "bakhylla" som helst i vilken livsmedelsbutik som helst. Dessutom är det billigt.

Men hur används det då? Helt vete kan antingen A) kokas helt och användas ungefär som ris/pasta. B) groddas, och då odlar man sina egna - väldigt vitaminrika - groddar. Helt plötsligt kan jag ersätta en hel del av mina vitaminer - som jag annars fått i mig genom att äta grönsaker - med det här livsmedlet (som ju i sin grundform annars mest tillför kolhydrater). C) Jag kan baka på det - och dryga ut mjöl med kokt vetefullkorn för ett "matigare" bröd som mättar längre och slutligen kan jag faktiskt D) mala mjöl på det att baka bröd, eller göra pasta av, om man (som jag) har tillgång till en kvarn. Kort sagt - att lagra vete är en god idé.

Att det dessutom har en god lagringsbeständighet (långt mer än 10 år egentligen) gör det speciellt lämpat för att just hålla i lager.

Jag har också sparat fröer och kärnor från olika grönsaker att försöka odla, och även om avkastningen på just det inte kan mäta sig med energiinnehållet i vete kan det vara gott att ibland kunna växla näringsintaget.

Är jag självförsörjande? Nej. Men jag har förberett mig lite bättre för att klara av en stund där livsmedelstillgången kan vara begränsad. Hur förbereder du som är prepper/survivalist dig själv för ett sådant scenario? Och du som inte är prepper - skriv nu upp "5 pack makrill i tomatsås" på inköpslistan till nästa gång du går till affären - helt plötsligt har du mat till i alla fall en dag, utan ström, utan möjlighet att laga mat, och som du ändå kan använda nästa gång du är sugen på något speciellt på knäckesmörgåsen!

En rimlig nivå av OPSEC?

Tänkte att jag skulle skriva om ett av de mest tröttsamma orden som survivalister slänger sig med just nu - opsec (eller OPSÄK). Varför det här har blivit aktuellt att ta upp igen är att jag dels ställts inför ett antal frågor om det på senaste tiden - och dels för att jag läste det här inlägget på en annan survivalistblogg.

Det här med opsec är lite klurigt - och survivalister slänger sig med ordet i alla möjliga sammanhang, men vad betyder det egentligen? Och varför yrar preppers så ofta om det? Och hur ser jag på det?

OPSÄK i praktiken

Vi börjar med frågan "vad är opsec - egentligen?". Opsec är ett från början militärt ord - eller förkortning - som betyder "operational security". Det innefattar metoder för att hålla sin militära operation hemlig så länge det går och går egentligen ut på att bibehålla sekretessen kring densamma. Typiska exempel på opsec i militära sammanhang kan vara att de som planerar en operation tillexempel tillåts prata med varandra endast sparsamt och då övervakat, för att inte dela med sig av detaljer kring operationen till obehöriga, eller att operatörerna själva inte vet om hur uppdraget ser ut förrän precis innan det skall genomföras. Typiska "hemligheter" skulle kunna vara  tänkta färdvägar och färdsätt, tidsangivelser som datum eller klockslag, platser som är antingen utgångspunkt eller mål i operationen, utrustningsdetaljer eller annan information som kan gynna en potentiell fiende (eller annan nyfiken). Ofta är dessa uppgifter kvalificerat hemliga och ska vara så i många år framöver, så att fienden inte av tidigare erfarenheter av tidigare militära operationer kan dra några slutsatser om vår taktik. Det gagnar oss i att ha ett underrättelseövertag i stridssituationer och under skarpa operationer i krig eller krigsliknande tillstånd.

Gammal känd OPSÄK

Och just det här låter ju logiskt och bra - speciellt när man tänker på militära operationer. Där har oftast operationen planerats av ett taktiskt team och som har ett betydligt bättre underrättelseläge än den enskilda operatören. Det är oftast oerhört dyra manövrar, som involverat många människor och som det är viktigt att - av nämnda skäl - få att "hålla tyst" så att man kan fortsätta att agera med ungefär samma taktik gång efter annan. Soldater är bra på mycket (hävdar jag lite självsäkert) men något som vi är särdeles duktiga på så är det att agera efter inlärda mönster.

Nåväl - opsec (eller oftare - det försvenskade OPSÄK) i - inte minst svenska - survivalistkretsar då? Well, här blir det lurigt. För svenska survivalister tenderar till att använda ordet om allt som de vill vara lite hemliga om. T.ex. vill man inte berätta vad för utrustning och proviant man lagerfört och var. Ofta hänvisar då preppers mellan sig till "sin opsäk" för att diskutera ämnet, utifrån motivet att "om någon annan vet vad jag har och var kan de ta det från mig, innan jag hunnit använda det". Ett helt logiskt godtagbart argument, även om ett rimligare, i alla fall innan det börjar osa katt är "om jag berättar det här kommer alla att tycka att jag är dum i huvudet".

Preppers i sverige vill således oftast inte framstå med bild (där man kan urskilja ansiktet) i t.ex. tidningar eller på internetforum. Eller namn. För man vill vara hemlig för andra preppers (eller folk som inte preppat - men som i det tänkta scenariot ovan tänker "åka snålskjuts" på deras förberedelser) som kan tänkas stjäla deras förråd eller utrustning. Själv drar jag mig ju lite för att kalla mig prepper, men av sociala skäl.

En modernare variant?

Men - och det är problem i prepperkretsar i sverige idag - just ordet "opsäk" används idag oftare som förevändning att inte dela med sig av erfarenheter och hjälpande information, än vad det egentligen kan vara berättigat att göra.

På ett internetforum jag ibland läser sporadiskt på fanns det härom veckan en diskussion initierad av en användare som ville kunna dela länkar hen läst och tyckt var informativa, men vågade inte göra det med risken för att avslöja hens egen "opsäk". Jag vet inte hur användaren själv tänkte, men antar att om hen själv hade hittat den här informationen kunde andra göra det också och utifrån användarens övriga inlägg på forumet dra någon form av underättelseslutsatser? Det känns helt orealistiskt att preppers ska behöva känna ett sådant hot från andra - varesig "vanligt folk" eller andra survivalister? Samtidigt är det idag en fullt rimlig reaktion. Och det är svenska preppers som själva bäddat för detta - vi använder ordet opsäk och refererar till det så ofta att man lätt kan få för sig att alla är paranoida och egentligen inte vill dela med sig av NÅGON information alls. Logiken säger då egentligen att man rimligen inte borde delta i internetforum (eller - för den delen, som jag - blogga).

Ett annat lite sorgligt exempel på det här när opsec blir snett är (också det) taget ur det verkliga livet. En tidigare kollega inom försvarsmakten erbjuder genom sitt företag privata kurser i bl.a. ledarskapsutveckling. Han erbjöd för lite sedan sig att sätta ihop en kurs baserad på "scenarioträning inom civil beredskap". Han är duktig. Erfaren. God föreläsare. Pedagogisk. Men han kan tydligen inte sälja kursen till preppers, därför att folk vill inte avslöja - ens för andra deltagare på kursen - vilka de är eller hur de tänker kring sina egna förberedelser, för att det skulle kunna "röja deras opsäk". När så kursledaren lite mer aktivt började "ragga kunder" till sin kurs genom sin blogg och på olika internetforum förlöjligades kursen. Det antyddes att kursledaren själv skulle "röja sin och andras opsäk" genom att skriva ut vad kursen handlade om och att över huvud taget hålla den. Resultatet blev att inga erfarna preppers anmälde sig. Ingen var beredd att röja sin "opsäk".

Min egen syn - Allvarstid kräver samhällsanda!

Min egen syn på det här är egentligen rätt enkel - jag förbereder mig och min familj för att ha en rimlig nivå av säkerhet syftande till att "klara sig själva" om något skulle inträffa som idag kan ses som ett "rimligt" hot - att det blir strömavbrott där vi bor, t.ex. eller att vattnet försvinner under några dagar. Eller att vi är förberedda att hjälpa nära, kära och grannar ifall någon naturkatastrof eller liknande - Gud förbjude - skulle drabba oss.Vi har mat så vi klarar oss ett tag, även om vi inte kan handla i affärer. Vi har sätt att tillaga den som inte behöver el. Vi har sjukvårdsutrustning för att klara av de vanligaste skadorna och sjukdomstillstånden och har möjlighet att själva monitorera hälsoläget för en liten grupp skadade/sjuka. Ungefär så.

Det behöver ingen "opsäk", i ordets egentliga mening. Det är ingen militär operation. Dessutom - mina barn förbereder sig också för att klara de utmaningar vi tycker verkar rimliga - att lägga krav på dem om att på något sätt uprätthålla någon opsäk - och inte tillåta dem att yttra sig i skolan och på dagis om det vi gjort på helgerna är helt enkelt inte realistiskt. Jag ser risken för att jag eller någon i familjen skulle utsättas för någon våldshandling p.g.a våra förberedelser som försumbar, även i en situation där folk skulle vara vara väldigt desperata.

Det enda hemlighetsmakeri jag behöver är när folk frågar mig om mina förberedelser och tycker att jag verkar lite "konstig" för att jag tänker på ord som "opsäk". Då håller jag tyst.

Jag vill inte vara rädd, jag vill vara beredd.

Har börjat läsa på lite om preppers i Sverige och kanske då främst om hur de (eller rentav - "vi?") framställs i media. 

Inte sällan är bilden entydig - preppers ser ett (snart) hot mot civilisationen (av närmast apokalyptiska proportioner) och är i princip ständigt "rädda". Rädda att ekonomin ska sluta att fungera. Rädda att bli uppätna av zombies, rädda att få en stor intergalaktisk sten i huvudet (eller andra vitala kroppsdelar, rädda för klimatförändringar, nya världskrig eller andra väldigt dramatiska och katastrofala förändringar i vår omvärld.

Deras sätt att agera ter sig i ljuset av just de händelserna, som inte på något sätt rent statistiskt kan kalkyleras till "rimliga" som "lite excentriska", udda, eller högst troligt (om texten är skriven av någon med ungefär samma - begränsade - vokabulär som jag) "vrickade".

Så man pekar finger. Skrattar åt dumheterna. Inte sällan hånar. 

Och jag kan förstå det.

Många "preppers" bjuder helt enkelt inte in till förståelse inför deras motiv. Deras motiv blir i sin tur i bästa fall "luddiga" eller utifall att riskanalysen varit orimlig - helt befängda. Preppers är ofta vrickade nötter (som tror att t.ex. zombieanfall är inte bara möjliga utan agerar som att de troligen är nära förestående).

Och jag kan hålla med.

Samtidigt uppger t.ex. MSB (myndigheten för sammhällsskydd och beredskap) att beredskapen för att klara enklare hot mot samhällsstrukturer i stort - (snöoväder, storm, strömavbrott, överlastning i telenätet, etc. och hur det slår mot olika organisationer som sjukvård, polis, Räddningsverket, elbolag, telefonoperatörer etc.) är som bäst "minimal" och högst troligt (i princip i alla storstäder) nästintill "obefintlig".

Visst - linjen mellan "förberedd" och "vrickad" är hårfin, suddig och inte särdeles väl definierad. Men jag försöker att oftare befinna mig i "tänk efter före"-spåret än "tänk om..."- spåret. Och det är här jag tror att pudels kärna, så att säga, ligger: att vara inte "rädd" för att något helt orimligt katastroftillstånd ska inträffa som jag ska överleva i sviterna av, utan att vara "förberedd" för vardagens risker. Att vara medveten om att "shit happens" och veta hur jag kan hantera det. 

Enkla åtgärder som att ha införskaffat en liten brandsläckare till hemmet. Att ha friluftskök och några portioner frystorkat lätt tillgängligt. Att ha en rimlig förbandskudde iordningställd (och med mig) i packningen. Att ha vattenreningsmöjligheter, för att ha tillgång till rent vatten även om vattentrycket i kranarna skulle ge upp. Att ha en lampa med mig om det är mörkt. Enkla, billiga grejer. Och en tanke om att jag faktiskt kan och vill kunna hantera det själv. Utan att belasta samhället.

Att inte vilja vara rädd - utan vilja vara "förberedd".