Fler julklappstips

Såhär i juletid blev (inte helt otippat) mitt förra blogginlägg om julklappstips för preppers en succé, och eftersom många tyckte att det var lite "mjukt" i sin framtoning kommer här ett par roliga "tacticool" survivalistprylar att lägga under granen.

Först ut i dagens lista är en sådan där julklapp för hela familjen - "tactical bacon" eller "tacbac". Bacon på burk med lång hållbarhet.

Det här är en produkt som jag själv inte testat - vilket egentligen är ett sådant där mysterium som ofta uppenbarar sig under undrens tid - Julen - men jag känner själv, då jag lever med en människa som gillar bacon, att det här är en produkt jag borde ha i mitt förråd hemma .

Givetvis kan man köpa den här produkten online i välsorterade prepper-butiker, men faktiskt också på ThinkGeek - min favoritbutik för roliga små tekniska nördprylar! Visst känns det som en vistelse i skyddsrummet är om inte lockande så i alla fall mer njutbart med lite "tactical bacon" att fira med i fotogenlyktornas sken?

Men vi måste ju ha något att stoppa nyss nämnda lilla tac-bac-burk i? Något som tomten har att plocka i alla godsaker i, liksom? Här ter sig allt annat än en "tactical christmas stocking" (have a holly MOLLE christmas!" förstås fel. En tacticool julstrumpa för alla de där små ficklamporna, eldstålen, knivarna och vad det nu kan vara.

Extra plus att man enkelt kan bygga ut den medelst fickor från valfritt taktiskt bärsystem (t.ex. försvarets stridsväst 2000) att stoppa t.ex. foliefiltar, ammunition eller sjukvårdsutrustning i.

Bär tomten "tacticool" gear kommer han i år med en sådan här julstrumpa full med gotter!

För äldre överlevare - säg att man fyller eller fyllt "moppemogen" känns det här som den givna julklappen? En cykel/moped utrustad med allt för att överleva ett SHTF-scenario. Den ultimata BOVen? Själv känner jag att den här - eftersom den dessutom är "miljövänlig" är en trevlig liten leksak som hamnar tämligen högt upp på min egen nörd-önskelista?

Vad önskar du dig själv i julklapp? Och vad tänker du ge din överlevnadsnördkompis? Skriv gärna i kommentarsfältet.

Julstämning: Julklappstips till din älsklingsprepper

Julen står för dörren och eftersom det fortfarande finns människor som firar att det för tvåtusen år sedan föddes en snickargrabb i ett stall och därför ger varandra presenter och äter sill, så... Well... Jag ser ett upplägg för ett blogginlägg här:

I ämnet "litteratur" finns två givna böcker - varav den ena kommer från kompisen från "Zombieöverlevnadsbloggen" - Herman Geijer. En bok som jag personligen sett fram mycket emot sedan jag hörde om den första gången, någon gång ungefär såhär års förra året.  Det är en överlevnadshandbok, men som faktiskt tar upp också intressanta aspekter av överlevnad som annars glöms bort - som hur man hanterar stressreaktioner och gruppdynamik - och allt mot bakgrund av det just nu kanske största populärkulturella hotet - zombieapokalypsen.

MEN?! - tänker du "Kom det inte en zombieöverlevnadsbok från Max Brooks för några år sedan?" - Jo, men den här boken känns mer intressant ur ett svenskt perspektiv. Den tar upp t.ex. överlevnad i svensk terräng och hanterar lagar och myndigheters organisation i krislägen utifrån svenska förhållanden. Dessutom är boken härligt befriad från "100 sidor om vapen att bekämpa zombierna med" och är mer inriktad på "överlevnad under flykt" snarare än "strid" - något som kanske känns mer tillämpbart i ett land som upplevt två hundra år av obruten fred?

Anyways - boken finns att "förbeställa" just nu - om du vill ha den före jul, att kunna ge bort i julklapp - genom ett "förköpserbjudande" nedan. Köp för härligt nördig överlevnadskunskap - till dig själv eller en familjemedlem.




Nästa bok är givetvis den tidigare beskrivna "Stjärnklart" av Wilderäng. Jag tänker egentligen inte skriva så mycket mer än så - för det inlägget där jag recenserade boken är fortfarande den här bloggens mest besökta. Någonsin. Med sisådär hundra gånger så många besök som vilket annat helst av mina inlägg. Så... Well - den behöver egentligen inte mer reklam. Men köp den till någon du tycker om. Och låna den efter nyår när vederbörande läst ut den - du vill ha läst den boken nästa år!

Men förstås räcker inte bara böcker för att fylla jultomtens överkonsumtionsstinna klappsäck. Så - här några tips på "stocking stuffers" för din favoritsurvivalist - små bra-att-ha-prylar som visar omtanke och kärlek på det där alldeles speciella sättet som bara människor som på riktigt bryr sig om varandra kan visa!

Som första tips kommer den här lite söta "adventskalendern" från "överlevnadsbutiken" med praktiska smågrejer att ha i sin EDC  - en för varje dag hela vägen fram till jul. Något att verkligen mysa med!

För övrigt kan berättas att just överlevnadsbutiken har en massa bra grejer att handla - och har dessutom en bra guide till allergener i sin frystorkade mat, så att man kan - om man är överkänslig för något slags livsmedel som ägg, mjölk eller gluten, hitta alternativ som inte innhåller några allergener.

Förresten, på tal om "stocking stuffers" - det kan ju vara så att man behöver just något slags socka att stoppa nyss nämnda "småklappar" i - varför inte köpa ett par rejäla ullstrumpor från t.ex. surplusbuy.se, där du för övrigt kan hitta annat smått och gott (som gasmasker och andra helt oumbärliga prylar för din BOB eller Exit Bag)

Se - där - några smågrejer - i allt ifrån prisklassen "några tior" och upp till "några hundra" för din alldeles egna favoritprepper.

God Jul!

Mer vapen: Vilket vapen skulle du välja?

Lugn. Jag har inte utvecklat något slags osunt vapenintresse, och jag kommer inte att skriva så mycket mer om vapen på den här bloggen - helt enkelt för att jag tycker det är ointressant och kan - i det närmaste - ingenting om ämnet.

Samtidigt har det hänt något som jag tycker tarvar ett inlägg:

Jag hade en diskussion med en kollega för ett tag sedan.

Som vanligt - när man pratar överlevnad och krisberedskap kommer det (i alla fall när jag diskuterar det med mina - ofta väldigt "civila" kamrater) upp en fråga som handlar om vapen. Och som vanligt försöker jag förklara att även om jag KAN skjuta hyfsat och tränar regelbundet på att skjuta (inom försvarsmakten) är detta något jag EGENTLIGEN tycker rätt illa om.

"Men om du hamnade i en situation där ditt vapen betyder skillnaden mellan liv och död för dig?" - min kompis fortsätter att försöka få mig att uttala mig om vapen - "skulle du använda det då?" Givetvis skulle jag det. Sanningen att säga skulle jag inte dra mig nämnvärt heller för att använda det för att min familj eller vänner (eller de mitt emellan - som t.ex vännerna H och L som jag räknar som bröder, även om vi har olika föräldrar.) skulle överleva.

Både till försvar (vilket är det de flesta diskuterar när de diskuterar vapen med mig) och till jakt (vilket diskuteras betydligt mer sällan - vilket är konstigt, för äter vi inte orkar vi t.ex. inte försvara oss?). 

"Så - vad för vapen skulle du välja om du fick? Pistol? Gevär? Automatkarbin? Pumphagel?" Min kompis ger sig inte. 

Och svaret blir inte alls vad han tänkt sig. Jag svarar "En gammal tvåpipig hagelbock".

Då han frågar "varför?" Med frågande blick och tonfall bestämmer jag mig för att skriva det här inlägget. Och jag koncentrerar mig här BARA på praktiska fördelar med en hagelbock jämfört med andra vapen:

1: Gevär är alltid lättare att sikta med än pistoler. De är stabila och gjorda för att hanteras med bägge händerna. I en överlevnadssituation är det vare sig det handlar om försvar eller jakt förmodligen viktigt att träffa vad man siktar på. Och utan att göra av med så mycket ammunition. Det jag inte klarat av med två efterföljande skott kan jag inte räkna med att jag klarar med fler. Således - tvåpipig hagelbock får räcka - det spar ammunition. I en överlevnadssituation kan vi dessutom räkna med att det genomsnittliga skjutavståndet är kort både vid försvar och jakt - förmodligen inte mycket längre än något tiotal meter.

2: När vi ändå nämnt det där om ammunition finns det en mängd fördelar med hagelgevär: De kan skjuta fler saker genom piporna än t.ex. kulvapen - till de flesta hagelgevär finns nämligen "adaptrar" - en bit rör för att sätta in i pipan och därigenom kunna skjuta annan ammunition än originalkalibern. Det gör att jag från samma gevär kan skjuta både hagel och kula. Att göra egen ammunition till hagelbössa är dessutom BETYDLIGT lättare än till kulvapen. Det går att skjuta det mesta i ett hagelgevär. Och det har gjorts. (Den flitige läsaren uppmanas nu att videogoogla "firing gum ball out of shotgun" och skratta åt de tokigaste ammunitionstyperna)

3) En hagelbock - till skillnad från tex pumphagelgevär - har nästan inga rörliga delar. Och bitar av den nödvändiga avfyrningsmekanismen sitter på utsidan.

Avfyrningsmekanism på gammal hagelbock - här en gammal husqvarna.

Som här syns, på bilden. Slagstiftet, som hanen slår på för att tända tändhatten i patronen för att avlossa den - ligger "genom" pipans bakre del. Det gör att den kan, även om det är svårare att sikta då, avfyras även om tex avtryckare eller hane gått sönder. Man kan helt enkelt slå på slagstiftet "för hand" med exvis en hammare eller sten. 

I en överlevnadssituation vill man INTE ha att göra med vapen med många rörliga delar, knutna till bara en kaliber och som kräver timmar av underhåll (rengör en AK4 några gånger mellan övningarna så förstår du vad jag menar!) mellan gångerna det använts.

Får jag välja väljer jag en gammal hagelbock.

Bokrecension - Stjärnklart

Läste under höstlovet ut den mycket välskrivna romanen "stjärnklart" av Lars Wilderäng. 

Jag kan egentligen inte skriva den här recensionen utan att redogöra för några - i sammanhanget säkert relevanta - enkla fakta om mitt personliga förhållande till Wilderängs litteratur: Det hela började för några år sedan - då Wilderäng på sin blogg skrev ett (långt) väldigt intressant inlägg kallat (fritt ur minnet) typ "Strategiskt anfall på Sverige". Inlägget var så väl researchat att jag tänkte att "det här kan omöjligen vara skrivet av någon som inte är yrkesofficer". Det visade sig emellertid att jag hade fel.

Just DET blogginlägget omarbetades och skrevs sedan om och blev slutligen manuset till (och sedermera publicerat som) Wilderängs första roman: Midvintermörker. Den boken läste jag själv ut på två dagar i november 2012, då jag köpte den som pocket. Jag har sedan dess köpt den i ett dussin exemplar och gett bort till kollegor, vänner, familjemedlemmar och flera av de soldater och officerare jag tjänstgjort med. 

Den boken krävde givetvis en uppföljare (som jag också läste med stor behållning) - midsommargryning - och nu i år kom så - precis runt min födelsedag i augusti -Wilderängs tredje roman (och början på en ny trilogi) - stjärnklart.

Jag säger det med en gång - stjärnklart är något HELT annat än midvintermörker.  Inte sämre på något sätt (snarare tvärt om - Wilderäng har lärt sig skriva på ett mycket mer berättande sätt) - bara väldigt annorlunda.

Historien här handlar om ett samhälle i förfall. Om hur sårbara vi är i ett modernt Sverige. Om en civil beredskap som på många håll inte finns alls och om hur olika människor upplever sönderfallet. 

Boken är skriven "typiskt Wilderängskt", med ett antal huvudpersoner som vi får följa genom historien. Då deras livsstigar vävs ihop får vi följa skeendet ur flera personers synvinkel "samtidigt".

Jag vill egentligen inte gå in djupt på handlingen i sig (men lämnar som vanligt kommentarsfältet öppet för Er som vill diskutera boken) för att inte förstöra läsupplevelsen för någon som tänkt läsa boken - MEN jag rekommenderar verkligen den här boken till alla MINA läsare. 

Läser du min blogg och är intresserad alls av de frågorna jag brukar diskutera här vill du läsa den här boken! Trust me now and believe me later, som det brukar heta.

Ett betyg då? På en skala 1-5? Solklar fyra. Hands down. Det som gör att det inte blir en femma är - också det tyvärr Wilderängskt - att slutet blir en smula kort. Med ett hopp in i tiden, till att utspela sig långt efter huvuddelen av boken, då läsaren själv förmodas förstå vad som hänt "i det stora hela". 

Nu kan ju detta i och för sig användas som en utmärkt upptakt till nästa del i trilogin, men jag kan inte låta bli att bli lite väl frågande inför slutet. Å andra sidan längtar jag redan till nästa del kommer ut i handeln! 

(Bild från Massolit förlag - bokens omslag).

Stora inlägget om skjutvapen

Vi måste prata om vapen.  Och när jag skriver om det här nedan kommer jag att prata om "vapen" i betydelsen "skjutvapen". Och vi måste göra det på något rimligt informerat, logiskt sätt. Helst utan en massa känslor. För ALLA verkar ha en massa åsikter om vapen - och de som ger mest utrymme i media och den offentliga debatten är människor som - hävdar jag - inte har en aning om vad de pratar om. Merparten av dessa har en massa fördomar och känslor kring vapen, men har i många fall aldrig använt ett själv. De har en massa idéer och argument om att vapnet självt har en massa egenskaper och att det därför att olämpligt att handhas.

Men jag springer i förväg i tanken här... Jag ska ta några exempel för att förklara min ståndpunkt:

Många uttrycker sig i vapendiskussioner att "vapen kan bara användas till en sak - att döda med - eftersom vi tycker att döda är omoraliskt är vapen omoraliskt!" 

Just det här argumentet kan jag bli vansinnig på, på grund av hur skevt byggt det är - för det första - vi har en mängd verktyg som är designade för specifika ändamål - men som vi kan använda till många saker. (En förvånande andel av dessa går också att döda med, för övrigt.) Vapen är inte skilda från det designkonceptet heller. Det KAN och BÖR användas till det som varit dess syfte - att skjuta med - men de flesta som äger vapen idag skjuter det aldrig mot något mer levande än papp. Någonsin. 

Sedan finns det de som ibland använder sina vapen att jaga med - och där ger jag faktiskt många av Er rätt - de vapnen dödar. Djur. Det gör å andra sidan alla slaktarens verktyg också - så om man är emot att folk ska ha tillgång till vapen av DEN anledningen är det enda rimliga att man också är vegan. 

"Ja - men militära vapen?! De är designade att döda MÄNNISKOR med?!"

Du har en poäng (även om den är dålig), men det viktigaste är väl inte vad något är designat för att göra, utan vad det används till? Låt mig klargöra med ett exempel:

Det absolut mest tillverkade militära vapen vi haft i Sverige är Gevär M/96.

Det är ett vapen designat för uttryckligen militär verksamhet. Det är designat för att skjuta 5 skott i följd med en enkel manöverrörelse där mekanismen spänns upp, för hand, tomhylsan kastas ut och slutstycket slutligen förs fram för att sluta loppet innan avfyrning. En tränad skytt gör den rörelsen och riktar om vapnet på kanske 3 sekunder. 

Det här vapnet är militärt. Och designat att döda människor. Idag skulle det - just för det ändamålet det är designat - emellertid vara i princip obrukbart. Det HAR emellertid andra - idag - MYCKET mer lättänkta applikationer - som jakt, målskytte eller som samlarobjekt. Att ett vapen KAN användas till något och är designat för det ändamålet betyder inte att det görs idag - helt enkelt för att tiden sprungit ifrån utvecklingen - även när vi pratar vapen. (Här skulle jag kunna skriva om vårt näst mest producerade militära vapen - k-pist 45/45b - som idag i samtliga fall brukas enbart för målskytte av elitidrottsmän). 

"Ok - men alla som skjuts till döds då, av kriminella?"

De skjuts normalt sett INTE till döds av jakt/tävlingsskyttevapen. Ungefär 92% av dödsskjutningar i Sverige sker av människor som inte BORDE ha vapen - men som kommer över dem ändå - just för att de är kriminella. Det rör sig om främst insmugglade pistoler och revolvrar som används. 

Nu gör det ingen skillnad att JAG tycker att de inte borde få ha vapen, eller ens att polisen tycker det. De kommer inte att låta bli att skaffa vapen ändå?! De är kriminella?! Det är knappast så att DE pajsarna dyker upp på en polisstation för att ansöka om licens för sina vapen?! Just därför är "hårdare vapenlagar" är rätt uddlöst verktyg för att förhindra just dödsskjutningar. Faktiskt.

"Borde ALLA svenskar få äga vapen?"

Nej - självklart inte! Till att börja med har vi en massa barn. De ska INTE ha med vapen att göra - alls - tycker jag, eftersom olycksrisken är hög. Nu tycker jag i och för sig också att det kan finnas skäl till att gamla inte heller ska ha det, av just samma skäl. Jag tycker inte heller att blinda - ens som tävlingsskjuter - borde få äga vapen eller förvara dem i hemmet.

Sedan finns det ytterligare människor jag inte vill ska bruka vapen. Men jag brukar vända på frågan - vad skulle jag behöva ha för förutsättningar för att jag skulle tycka det är ok?

- Man ska ha en känsla av ansvar. 

- man ska vara myndig - eller i praktiken 20 år - samma som för att handla alkohol - för att juridiskt kunna stå för sitt handlande.

- folk med missbruksproblem, som är dömda för våldsbrott, vårdats för psykotiska tillstånd etc borde inte utan särskild prövning få själv äga, eller i hemmet förvara skjutvapen.

- folk som har licens för vapen bör avlägga duglighetsprov med sitt vapen årligen (det här tycker jag i och för sig med människor som har körkort också). 

Ungefär så ser jag på vapenfrågan.

Ström att ladda ficklampa/mobiltelefon med

Det hela började med att jag fick en fråga på min ask.fm-sida om det här med ström:

Vid en "stay in" i stället för en "bug out" - finns det små generatorer för sprit, lampolja eller något? Kan jag ladda min ficklampa med hjälp av fältköket?

Har inte sett några sådana lösningar - faktiskt - men det finns ju andra sätt att alstra el? Med solceller och liknande. Det finns också t.ex. ficklampor och radioapparater med dynamo.

Men då började jag faktiskt kolla upp lite. Det första jag hittade var en termo-elektrisk generator för just fältkök som i och för sig inte laddar ficklampa per se - men väl din mobiltelefon - PowerPot Det här är en så smutt (och snygg) lösning att jag faktiskt inte förstår att jag inte har en redan. Den levererar ström genererad från överskottsvärmen i ett kokkärl, genom en USB-kontakt som du sen kan koppla din batteriladdarkabel till. Snyggt.

Den andra prylen hittade jag av en tillfällighet. Mina barn och jag har (åter) börjat i scouterna (jag som ledare, för vilken gång i ordningen?) och då vi skulle köpa scoutskjortor hittade jag den här mojängen på scoutshop.se - som du kan ladda "diverse" med - t.ex. de ficklampor som säljs i samma butik.

Så kanske är svaret på frågan ovan - "nja". Det finns lösningar för att ladda ANDRA grejer på just spritkök, men om det gäller lösningar för just batterier till FICKLAMPAN (såsom frågan ställdes i original) får man för närvarande använda t.ex. solceller.

Preppers i media

Läser - med viss förtjusning - SvDs artiklar från de senaste dagarna om preppers och prepper-fenomenet i sverige. Känner igen en del av "tänket" och känner igen mig. Men samtidigt blir jag lite upprörd. För det kommer alltid fram när man pratar om preppers - något slags rätt dystopisk misantropisk människosyn hos de här människorna som media får tag i - något som jag själv har rätt svårt att identifiera mig med.

Till exempel skrivs det i dagens text om "Erik" som verkar ha tänkt på en hel del, men så läser man detta:

Erik visar innehållet i sin ”everyday carry bag”. I den ryms sjukvårdsutrustning, solcellsladdare, tuggummi med koffein utvecklade för amerikanska försvarsmakten, ficklampa, extra batterier, cyalume lysstavar, engångsfängsel,och diverse olika receptfria mediciner, bland annat.

Och då tänker i alla fall JAG - vaddå engångshandfängsel?! Varför ska man ha det med sig? Det känns som om man redan från början är inställd på att man kommer att använda sig av våld om man är beredd att handfängsla människor till höger och vänster? Är inte det ett arbete för lagvårdande myndigheter att sköta? Varför bära med sig DET i sin EDC? Det känns ju helt förryckt?

Ensam är ju inte speciellt stark, men samtidigt har preppers en individualistisk syn på samhället. Vi litar inte på statens förmåga att hjälpa oss som individer. Det viktiga för preppers är att man får hjälpa människor på sina egna villkor. Jag kan absolut hjälpa människor som befinner sig i nöd, men jag vill inte att staten ska kräva av mig att jag ska göra det, säger Erik.

Och ungefär här tror jag skillnaden mellan mig och de av media i olika sammanhang intervjuade preppers som fått uttala sig - jag TROR på att det - även i en nödsituation - kommer att finnas någon form av "samhälle". Där samlingar av människor träffas, enas i sitt öde och faktiskt HJÄLPER varandra - med vad vi kan.

Vad bygger jag den teorien på? ALL samlad kunskap från t.ex. krigszoner, katastrofer och liknande pekar på det.

Det här uttrycktes i "the walking dead" (Seriemagasinet) och Nej Tack Zombies visade mig härom dagen en som jag tycker det i sammanhangen - bra serieruta:

 Den får bli min slutkommentar i det här inlägget.

Förberedelser för Zombiekatastrofen

Ja, jag vet - det finns inga zombier. Och det är rätt töntigt och sådär - MEN det FINNS folk som använder just zombie-katastrofen som pedagogisk modell när man förklarar urban överlevnad och civil beredskap och jag tänkte faktiskt skriva lite här på bloggen om det. För i DN kan man idag läsa både om "vad skulle jag göra om familjen blev zombier" och den här om att USA har en plan för zombieattack.

Grejen är att det här med zombies - eller zombier, som jag tycker är den mer svenskt korrekta pluralformen - nästan inte fanns i folks medvetande alls för något år sedan, och nu - helt plötsligt - finns de överallt. Det går ett flertal zombieserier på TV, det publiceras serietidningar på både svenska och engelska om det och det kommer filmer - och remakes på filmer - med zombietema i princip varje vecka.

Och zombier är ett tacksamt hot att använda både i film, tvprogram, böcker, filmer - och i hotbildsanalyser för krisberedskapsträning.

De liksom gör det där med överlevnadskunskaper "kul" när man ställs inför - visserligen teoretiska (nu kommer jag skriva något kontroversiellt: för zombier finns ju inte på riktigt!) men ändå allvarliga frågor som "hur klarar jag mig när strömmen går?" eller "hur fungerar jag i en grupp som varit inlåst i ett par dagar" eller helt enkelt - "hur klarar jag och min familj sig ur ett katastrofområde?" Alla väldigt allmänintressanta frågor i en överlevnadssituation, men där en diskussion om en zombiefilm eller bok kan vara själva "ventilen" för diskussionerna.

Dessutom gör sig ju zombier extra bra som mall i sådana här diskussioner då de tillför ett konstant och växande hot? Och så är de ju på låtsas. Det i sin tur kan vara befriande för de inblandade - för om zombierna inte är verkliga behöver ju inte lösningarna på zombieproblemen heller vara det? Det gör att fantasifulla och kreativa lösningar på annars svåra problem kan "fantiseras" fram. De hjälper oss att tänka "utanför boxen" som det kallas.

Kanske är det här något för svenska myndigheter och diverse överlevnadssällskap att ta fasta på?

Tills dess kommer jag fortsätta se zombiefilm och prata med mina kompisar - "hur hade DU gjort där?"

Personlig beredskap.

Jag har flera gånger på den här bloggen tjatat om det där med personlig beredskap och rimliga hot. Händelser som kan hända (och regelbundet händer) i min närmiljö - och din - och som är lätta att både förutse och förbereda sig inför. Händelser som trots det oftast glöms bort och som får till följd att man kan sätta sig i en livsfarlig situation och som lätt undviks genom att man förbereder sig.

I veckan var ett tillfälle där det blev en sådan där situation. För vi är i mitten på mars - och som det i princip alltid kan bli vid den årstiden sjönk temperaturen och voila - det kom snö! I onsdags föll under 24 timmar i Stockholmsområdet närmare 10 cm snö. Inte så mycket kan tänkas - men Stockholm som varandes A) en stad byggd på öar och B) levande i tron att man lever betydligt närmare ekvatorn än Polcirkeln drabbades hårt. 

I trafikkaoset som följde på att snöröjningen blivit avbeställd i flera delar av länet och att folk körde sina bilar med vinterdäck utspelades en del rätt läskiga scener. Låt mig dra ett exempel ur mitt eget liv:

Min (underbara och fantastiska) "tjänsteförrättande fru/motsv." skulle lämna (för honom livsviktiga) mediciner till sin far, boende på svartsjölandet. Hon tar bussen med apotekspåsen i famnen och beger sig från brommaplan utåt öarna. Vädret är vid tillfället "snöigt och blåsigt", men inte särdeles bistert. Bortanför Drottningholm är det emellertid inte snöröjt och halkbekämpat enligt gängse normer. Bussen - visar det sig - kommer aldrig fram till sin sluthållplats, för med någon kilometer kvar ställer den sig på smeden i ett dike och kör fast.

På bussen finns andra passagerare, som inte förberett sig alls på detta. De saknar reflexer och ficklampa, t.ex. små lätta föremål som nu RADIKALT skulle öka deras chanser att överleva en fotvandring i mörkret, längs den nu mycket snöiga och hala vägen. 

Hondendär har lyckligtvis inte bara själv, utan några extra, så hon tar befälet över situationen och leder vandring tillsammans med andra passagerare genom snön, till sin far, där faderns bil sedan används för att skjutsa en av de övriga passagerarna hem i det trafikkaos som nu råder. 

Efter att ha lämnat passageraren äter hon en snabb måltid med sin far, tar bilen och åker hemåt. Väglaget och vädret är nu ännu sämre. Resan - som normalt tar runt 20 minuter till en halvtimme, tar närmare en och en halv timme. Vid sidan av vägen under hemresan står sammanlagt sju personbilar, tre bussar och en plogbil. 

Nu gick allt bra. För henne. Den här gången. Men frågan som dyker upp i mitt medvetande när jag morgonen därpå hör om inställda bussar på radio, läser att alla tungbärgare är upptagna med att dra bussar och lastbilar ute på öarna och att folk suttit fast i bilar över natten är: "hade det här gått att undvika eller mildra? 

Naturligtvis hade den det! Om de som kör bil i Stockholm haft vinterdäck på bilen hade de givetvis halkat mindre. Om folk som kör bil i Stockholm haft en skyffel ibagageluckan hade man enklare kunnat skotta loss bilar som kört fast i snön. Om folk som åker buss i mörker har reflex med sig, så att man syns i mörkret om man tvingas gå sista biten för att bussen kör fast hade det givetvis inspirerat till mer mod att lämna fastklämda fordon för att komma in i värme och möjligen larma. Om politiker i Stockholm inte avbeställde all snöröjning och halkbekämpning redan i mars - fastän det varit en mild vinter - skulle givetvis avåkningar och fastkörningar radikalt minskas. 

Det handlar om att tänka. Om att tänka på vad som kan hända och förbereda sig för det. För rent historiskt sett är det ju inga konstigheter att det kommer några centimeter snö i stockholm under ett dygn? Det är normalt i mars. Det är inte bara "ett möjligt hot", det är ett historiskt bevisat faktum. 

Tyvärr leder de här tankarna också åt ett annat håll - vad hade hänt med "svärfars" medicin (och ytterst - nödvändiga medicinering) om hondendär inte varit förberedd? Eller om det varit någon av Er andra - inte förberedda som skulle lämna mediciner till en släkting, en helt vanlig onsdag i mars?

Det handlar om personlig beredskap. Om dig. Och din familj. Var beredd! Den förberedde överlever. 

Nördinlägg: Paracord

Tänkte skriva ett till sådant där inlägg där vi verkligen nördar ner oss lite detaljerna kring ett ämne - och idag tänkte jag att vi skulle nörda ner oss i ämnet "paracord". Vad är det, varför är det så populärt, vad kan det användas till, varför ska man ha det och finns det några alternativ - är några av frågorna jag tänker upp. Men för att börja någonstans tar jag avstamp i "hur paracord gick från att bli en perifer företeelse till att bli en modeaccessoar":

Grundläggande egenskap:

Paracord - eller "fallskärmslina" är egentligen ett tunt repsnöre av kärnmanteltyp i nylon, ursprungligen designat för att användas som styrlinor i just fallskärmar. Som sådant måste repsnöret ha några tydliga grundegenskaper: 1) Repet måste vara väderbeständigt. Det får inte lätt påverkas i sin funktion varesig av UVstrålning från solljus, eller väta från regn, dagg eller kondens. 2) Repet måste vara dynamiskt, d.v.s. något elastiskt. Om repet vore helt statiskt skulle det antingen riva sönder selen eller själva skärmkalotten, när skärmen löstes ut. 3) Repet måste vara tunt och lätt. Det är många meter lina som skall packas i en fallskärm och därför måste repet givetvis vara tillräckligt lätt för att man ska orka bära det. Tänk dessutom på att när man hoppar fallskärm måste man ha två skärmar - en huvudskärm och en reservskärm. Vad det gäller "kalibern" på repet måste det vara tunt nog att kunna packas ihop - och inte minst att kunna hålla ett knippe av dem i händerna eller buntas ihop i ett styrhantag i själva hoppet. 4) Repet måste vara starkt. Såpass starkt faktiskt att varje lina måste kunna hålla din kroppsvikt.

Själva repsnöret vi idag lite kallar "paracord"  är säkerhetsklassat för att klara 550 lbs i ryck (d.v.s. ungefär 230 kilo) . Det är emellertid  egentligen,  bara en sorts paracord - PC550, det finns andra sorter, som t.ex. PC600 och PC300, som då är säkerhetsklassade för 600 respektive 300 lbs i ryck.

Det finns många olika varianter på paracordarmband!

Men det här med armbanden då?

Rent historiskt har militärer på olika fallskärmsförband (och sedermera även andra infanterister) använt fallskärmslina till lite av det mesta – typ binda slingor för att hålla ordning på utrustningen, utfört fältreparationer etc. Eftersom den dessutom innehåller långa nylonfibrer har många försvarsmakter under sina överlevnadskurser rätt många moment om hur man kan ”splitsa” just paracord, för att t.ex. kunna använda nylonfibrerna som fiskelinor, snaror för små djur etc.  Det är helt enkelt ”McGyver”-verktyget – går att använda till allt.

Ungefär vid första gulfkriget på 90-talet började olika specialförband märka att man ville ha med sig ett par meter av fallskärmslina till vad man skulle använda det till, men inte vilja ha det som ett nystan (som lätt trasslar ihop sig när det ligger i en uniformsficka). Man började fläta olika armband och inte sällan – som ett slags ”vänskapsband” byta band mellan olika operatörer. Då använde man ofta uniformsknappar som spänne på armbandet, för att liksom visa varifrån – vilket regemente – man fått armbandet ifrån. Idag finns många olika lösningar på spännen, från enkla - med knappar - till betydligt mer avancerade - med t.ex. elddon i själva "knäppningen" eller olika plastspännen.

Produktutveckling bland survivalister

Idag marknadsförs en mängd olika repsnören, med olika karakteristika som just "paracord" utan att egentligen vara det. Nya material, där kevlar, dyneema, och andra hårda "statiska" fibrer använts inuti repet för att ge det en längre livslängd har börjat användas. Nackdelen med dessa fibrer är emellertid att de dels A) är helt statiska och alltså inte "ger" något när repet är maxbelastat, vilket kan ge skador både på dig, på din utrustning och på repet själv när det t.ex. "skaver" mot hårda underlag (som klippkanter).  B) är dyrare än den ursprungliga paracorden (som kostar några kronor metern att handla in) och C) ofta är tyngre än ursprungsmaterialet. Man får helt enkelt göra en "trade-off" och se för vilken applikation man tänker sig sitt överlevnadsarmband, och tillverka ett som fungerar för så många av ens egna behov som möjligt.

jute-paracord

Det senaste jag sett är olika varianter där man haft jute, eller hampafibrer i repsnöret. Detta för att underlätta att ha ett ha ett lättantändligt material med sig, för att starta eldar med, i sitt överlevnadsarmband. Det är rätt fiffigt, kan jag tycka, men jute och hampafibrer är också fibrer som är helt statiska. I en situation där trådarna inuti kärnan kan gnidas mot varandra (t.ex. vid hissning av något, hård surrning, eller i statisk belastning vid nödfirning etc.) kommer de mer dynamiska nylonfibrerna helt enkelt att "strypa av" och effektivt krossa eller kapa hampafibrerna. Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om det här, egentligen, eftersom jag mest bär mina paracordarmband för att det är snyggt, men jag inser att det för andra av oss survivalistnördar givetvis är en stor diskussion om teknikens framsteg eller hot.

Men hur gör man ett paracordarmband då?

För dem som känner sig hugade att försöka fläta ett eget har jag inkluderat en av bokstavligen hundratals videos från  youtube , för att du ska kunna komma igång.:


)

Och med det önskar jag lycka till med hemslöjdandet! Hoppas att du lärt dig något nytt om paracord!

Nördinlägg - lite om maten inför katastrofen

I mitt eget köksskåp.

En inte föraktlig del av preppers/survivalisters tid och pengar går just åt till det här med att i förväg förbereda olika matförråd inför katastrofen. Men hur fixar man ett lager? Och vad ska man lagra? Finns det "bättre" eller "sämre" grejer att lagra? Jag ska försöka ge min syn på det här.

Olika faser:

För egen del har jag tänkt på min egen familjs (min egen, mina barns och - i viss mån - min särbos) mat ur ett perspektiv i två faser: Först - den initiala fasen - där "katastrofen" just inletts. Under denna fas kommer vi att framförallt äta livsmedel som inte behöver tillagas för att vara ätliga (och med ätliga menar egentligen "inte skadliga" snarare än "välsmakande"). I ett senare skede inträder "fas 2", där vi stått utan förnödenheter och/eller förmåga att införskaffa nya under en överskådlig tidsperiod. Då kommer jag själv att inrikta mig på mer "generella" eller "multifunktionella livsmedel" - och börja se över min egen livsmedelproduktion.

Inför fas 1:

Jag har själv inriktat mig på att införskaffa livsmedel med LÅNG hållbarhet (flera år) och som kräver ett minimum av tillsatta ingredienser och/eller energi för att bereda ätliga. Typexemplet här är konserverade färdigrätter, som redan är tillagade - och till nöds kan ätas kalla. Dessa livsmedel har förrådsställts i hemmet, då ett "fas 1-scenario" är tämligen troligt att inträffa (även om det inte eskalerar till en "fas 2-situation), typiskt genom ett strömavbrott under några dagar, ombyggnad i köket, eller faktiskt - att någon av oss hemma blir sjuka och inte kan gå och handla någon "riktig" mat på några dagar.

Jag har för ändamålet iordningsställt några hyllor i ett köksskåp där jag har ett knappt hundratal konservburkar av olika slag. Där står att finna kulinariska mästerverk som "ravioli på burk", olika burksoppor, corned beef, pastejer och buljonger, men också "kalla" livsmedel, som "makrill i tomatsås" och något slags "turkey luncheon meat".

Den här maten är typiskt "ta 5 betala för 2"-erbjudanden på min lokala matbutik och jag handlar lite då och då med en burk extra, som får bo i mitt förråd, tills dess att jag gör av med den.

I min "fas 1-mat" har jag också några portioner (kanske 50) av olika sorters frystorkad mat, mat som i och för sig behöver vatten och/eller något slags värmekälla för att lagas till, men som jag köpt in för att A) de tar mindre plats och vikt än konserverade motsvarigheter (och smakar ofta bättre) och B) jag använder dem ändå, i mitt "dagliga liv", t.ex. som mat under fjällvandringar och olika "scouthajker" och liknande. I just mitt fall är det här inte sällan olika portionsförpackningar med saker som "pasta carbonara", olika cous-cousrätter och diverse "dessertsoppor" och "krämer".


Men efter en lång och utdragen fas 1 kommer en fas 2:

Fas 2 är betydligt bökigare. Här har jag ätit upp mina förråd. Det finns preppers som hävdar att de har konserver och frystorkade färdigrätter så de kan klara sig i åratal. Det har inte jag. Säg att jag har möjligen 200 portioner, sammanlagt. Lägg därtill till att jag - liksom, antar jag du - vill äta ungefär 3 gånger om dagen, då är vi nere på kanske 60 dagars mat. För en person. Men vi är min familj, förutom jag själv också två barn - då är vi nere på ungefär 30 dagar. Om min särboende flickvän dessutom är med mig när det här händer kan vi räkna med att vi går in i fas två efter lite drygt 2 veckor - möjligen 3. Är det troligt? Inte särdeles. Men helt klart rimligt att planera för. Jag bor i ett urbant samhälle, så 2-3 veckor utan ström är - även om det inte är troligt - i alla fall plausibelt, i vart fall om vi räknar med en naturkatastrof, eller - som det varit populärt den senaste tiden - ett krig eller krigsliknande tillstånd. Jag håller med om att det inte står överst på agendan - men det är i alla fall inte fel att tänka framåt!

I den här fasen kommer jag att behöva - i högre grad än tidigare - kunna "producera" mina egna livsmedel, efter vad som finns till hands.

Här tänker jag såhär: Då jag lever i en förort till Stockholm (typisk miljonprogramsförort), med "någravåningars"-hus med några lägenheter på varje våning. Även om vi bara har några hundra meter från huset till fiskebart vatten och ett skogsparti är det förmodligen inte lätt görligt att varesig fiska eller jaga. Jag har därför tänkt på att odla, och/eller förädla växande livsmedel vad det gäller min egen situation. Jag plockar därför svamp, som jag torkar (för att kunna äta vid senare  tillfälle) varje år. Det ökar lagringsbeständigheten och svamp kan faktiskt ätas flera år efter att den torkats. Vidare försöker jag sylta och safta och göra egna "konserver" (för att förlänga fas 1, enligt tidigare).

Men jag har också förrådsställt livsmedel inför fas 2: Som "helt vete". Helt vete är livsmedlens svar på "schweizisk armékniv" - det går att använda hjälpligt till väldigt mycket! För det första är det lätt att få tag på. Sådana här påsar finns att få tag på i nästan vilken "bakhylla" som helst i vilken livsmedelsbutik som helst. Dessutom är det billigt.

Men hur används det då? Helt vete kan antingen A) kokas helt och användas ungefär som ris/pasta. B) groddas, och då odlar man sina egna - väldigt vitaminrika - groddar. Helt plötsligt kan jag ersätta en hel del av mina vitaminer - som jag annars fått i mig genom att äta grönsaker - med det här livsmedlet (som ju i sin grundform annars mest tillför kolhydrater). C) Jag kan baka på det - och dryga ut mjöl med kokt vetefullkorn för ett "matigare" bröd som mättar längre och slutligen kan jag faktiskt D) mala mjöl på det att baka bröd, eller göra pasta av, om man (som jag) har tillgång till en kvarn. Kort sagt - att lagra vete är en god idé.

Att det dessutom har en god lagringsbeständighet (långt mer än 10 år egentligen) gör det speciellt lämpat för att just hålla i lager.

Jag har också sparat fröer och kärnor från olika grönsaker att försöka odla, och även om avkastningen på just det inte kan mäta sig med energiinnehållet i vete kan det vara gott att ibland kunna växla näringsintaget.

Är jag självförsörjande? Nej. Men jag har förberett mig lite bättre för att klara av en stund där livsmedelstillgången kan vara begränsad. Hur förbereder du som är prepper/survivalist dig själv för ett sådant scenario? Och du som inte är prepper - skriv nu upp "5 pack makrill i tomatsås" på inköpslistan till nästa gång du går till affären - helt plötsligt har du mat till i alla fall en dag, utan ström, utan möjlighet att laga mat, och som du ändå kan använda nästa gång du är sugen på något speciellt på knäckesmörgåsen!

Om kriget kommer...

Har med sorg i svårmod i sinnet följt de senaste dagarnas utveckling i Ukraina, och ser hur man obevekligt dras närmre och närmre ett krig med Ryssland. En granne och jag kom att språka om det här på gården idag, då jag bar ner grejer i mitt källarförråd.

Just mitt källarförråd är ett gammalt skyddsrum (byggt på slutet av 60-talet) som nu används av vår bostadsrättsförening som förrådsutrymme.

Grannen och jag diskuterade kort utvecklingen och noterade att det utspelade sig ungefär 100 mil från Stockholm. Eller lika långt bort som Kiruna. Helt plötsligt kändes inte konflikten i Ukraina så långt borta. 

Grannen skämtade och gjorde några gliringar om att jag som är militär förmodligen kunde vara lugn tills på måndag - det kostar för mycket att blåsa givakt på helgen - och nickade mot källarförrådet. "Man kanske borde bära ner sängen där?", menade han. "Ja, om kriget kommer?" Och så avslutades vår konversation. 

Orden "om kriget kommer" är ju emellertid också titeln på en publikation med tips (eller som det hette "handledning till medborgarna") på vad man skulle göra om just kriget kommer.  Den utgavs av först försvarsmakten och sedermera av civilförsvaret från någon gång på 40-talet och fram till någon gång  på 90-talet. Den delades ut i alla hem, antingen som en broschyr i brevlådan - eller under vissa år i slutet av telefonkatalogen.

I den här skriften fanns för övrigt en hel del beskrivet om hur samhället skulle ta hand om en (vi pratar ju om samhällsplanering i något slags "folkhemstillvaro".) med avseende på t.ex just plats i skyddsrum, såsom mitt källarförråd.

Det beskrevs tydligt, och med pedagogiska bilder, både skyddsrummets funktion och hur man skulle planera sin väg dit och sin vistelse där, vilken utrustning man skulle ta med sig, etc.

Man kan idag se den lilla pamfletten som en liten "handbok i preppning" och lite nostalgiskt le åt den tilltro till samhällets resurser som faktiskt genomsyrade skriften, och - hävdar jag - hela samhället under den här tiden. "Folkhemsbyggandet" hade gett i resultat en försäkran om och tro på att nästa gång en minister skulle uttrycka att "vår beredskap är god" stämde faktiskt uppgifterna.

Såhär - sisådär 25 år sedan "om kriget kommer" sist gavs ut - ser samhället väldigt annorlunda ut. Nästan inga resurser för skyddsrumsvistelse för stora delar av befolkningen finns. Många skyddsrum är - som mitt källarförråd - obrukbara för det de en gång byggdes för. Inga skattepengar har använts för att underhålla dem. 

I mitt förråd står t.ex. folks förrådsställda ägodelar i vägen för olika delar av utrustningen, som här - med cykel lutad mot den gamla luftreningsutrustningen.

Eller här, där den inre sprängtryckskyddsdörren blivit vandaliserad.

Tyvärr tror jag att det är så här det ser ut på många platser. Det finns ingen beredskap om kriget kommer och kanske framförallt inte i Stockholm, där nästan alla skyddsrum avrustats. Trots att vi just här - just idag - kan se att kriget kommer. Till vårt närområde. Faktiskt inte längre bort än Kiruna. 

Survivalister på TV

Såg på TV i fredags det här programmet på UR - om preppers i USA, som på olika sätt förbereder sig på den stundande undergången.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska skriva om programmet som sådant, annat än att det är välgjort. Däremot blir jag lite illa berörd av hur det här med survivalister och preppers blir utmålade i media. Det handlar alltid om något slags nötter - gärna på den kristna högerytterkanten som predikar en inom kort stundande armageddon?

Just den bilden av preppers har jag inte själv - alls - när vi talar om preppers i Sverige. Här är preppers mer av ett civilsamhällsberedskapsskapande "scouter" - alltid redo, men väldigt sällan drivna av något slags uppenbarelseboken-influerat kristet sektbeteende.

Varför är det så att vi i Sverige, så fort man ska tala om preppers och survivalism, utan misskund kommer in på kristna domedagssekter drivna av Amerikanska högernötter?

Är det inte dags att göra en dokumentär snart, med svenska preppers, som kan tjäna som något slags gott exempel att höja sin personliga beredskap? Lite folkbildande, sådär? Ni vet - som UR?

När är det nog? När är det för mycket?

När vi spelade in podcasten för några dagar sedan hade vi en rätt intressant diskussion (om du inte lyssnat på den än - gör det!) där vi berörde det här med att det med prepping, liksom med många andra lite "nördiga" intressen lätt kan gå till överdrift och bli "lite för mycket". Jag hävdade då (och gör fortfarande) att det finns en gräns när det här med förberedelser inför ett tänkt hot kan bli för mycket. Att man helt enkelt kan gå för långt. 

Men vad är för långt? Och var går gränsen?

Mentala risker:

Jag har skrivit på den här bloggen förut lite om hur jag ser på mitt eget preppande och hur jag tänker kring det. Där en medvetenhet om realistiska hot inte skall få ta överhanden genom ett antal "men vad händer om-" scenarion och till sist göra mig rädd för i princip allting. Jag kallade det för "jag vill inte vara rädd - jag vill vara beredd". Nu är det knappt ett halvår sedan jag skrev det där, men jag tycker att doktrinen fortfarande håller: Jag tror att det är bättre, och framförallt enklare, om man koncentrerar sig på något (eller i värsta fall några) realistiska scenarion och sedan bygger sin personliga hotbildsanalys utifrån dem, snarare än att man försöker förbereda sig på all världens möjliga jävelskap och sedan försöker att finna en konkret utväg ur varenda hot. Det här kommer att hjälpa en både att få igång breda kunskaper inom förberedelser och överlevnadskunskap och - faktiskt, hävdar jag - avgränsa en.

För det finns något som jag kallade "what if-demonen" i den där podcasten - att man hela tiden ställer sig frågor som "vad händer om... händer?" och sedan så att säga koncentrerar sig så mycket på ärterna att man till sist glömt att äta biffen medan den var varm, om liknelsen tillåts.

Nu tror jag i och för sig att svenska preppers kanske oftare grejar just stek/ärter-sorteringen, just eftersom preppning i sverige mer handlar om att tänka rätt än att skaffa sig utrustning. Överlevnad är ingen utrustningssport. I vart fall inte i Sverige. Vi tänker ofta mer på "hur ska jag få fram en metodik som fungerar i olika scenarion" än "vilken skyddsväst behöver jag om någon tänker skjuta mig med överljudsammunition". Tack och lov.

Men det finns en risk och en uppenbar risk, hävdar jag, att prepping rätt snart inte längre är att se som sunt. Och det är när man t.ex. börjar minska sina sociala kontakter med människor i sin närhet och isolerar sig från "dom därute" eller börjar känna sig hotad av dem, och deras oförmåga att förbereda sig och eller tänka som en själv.

Det finns också andra aspekter för de av oss som är preppers men som inte är ensamma. Vi som har familj. Är dina barn med i din preppning? Din sambo/make/maka/motsv? Delar de din syn på vilka risker som finns? Om svaret på någon av de frågorna skulle vara nej finns nog skäl att tänka om. Det här med preppning kan givetvis slita på familjeförhållanden om man inte har samma syn på det hela.

(En liten passus här - när vi spelade in podcasten diskuterade jag och killarna om ett avsnitt av "doomsday preppers" vi sett där en kvinna var prepper. Hon var gift, men hon ville inte berätta för sin make att hon var prepper och hon hade konstant ångest över att hon spenderat så mycket pengar ur hushållskassan på livsmedel och utrustning. Hon hade, för att hålla sitt preppande "hemligt" för maken gömt livsmedel i väggar, dörrar och under sängen i deras bostad och hon måste ju vara jätteorolig att han någon gång får se ett kontoutdrag och undra varför hon köpt ammunition för tusentals dollar?)

Fysiska risker:

Dessutom finns givetvis en massa risker med att just lagerhålla saker som drivmedel, kemikalier, ammunition eller andra allmänfarliga varor (på ett prepperforum jag ibland besöker såg jag för ungefär en månad sedan en survivalist som undrade om hur han skulle kunna förvara och hantera ren syrgas, för medicinskt bruk, i hemmet - något som givetvis skulle kunna bli en väldigt brandfarlig situation).

Jag tror också att det kan finnas övriga risker med att förbereda sig "för mycket". Förutom den rent mentala biten - att man odlar något slags psykotiska tillstånd som paranoia och OCD - finns en uppenbar risk att man faktiskt blir ett mål - i den otur att man faktiskt har rätt.

Låt mig förklara med ett exempel:

I ett litet samhälle köper en prepper en lite avlägsen tomt med en stuga och en friggebod. Preppern är urban och köper egentligen "Johanssons gamla hus, för att ha som sommarstuga", men börjar snart att rusta egendomen att kunna fungera som "BOL" - En Bug Out Location. Hen installerar solcellspaneler på taken på husen, gräver egen brunn för att säkerställa vattenförsörjningen, köper ett eget dieseldrivet elverk och använder sedan friggeboden på tomten som förråd för sina undanlagda fältportioner, några tunnor diesel till egendomens verktyg och elverk och ammunition, då preppern jagar.

Preppern själv ser sig som självförsörjande och dessutom som att hen tänkt på hur hen ska försvara sin egendom, då det finns skjutvapen med ammunition där, när preppern är hemma.

Ingen har egentligen undgått att se de här förberedelserna, och eftersom vår urbana prepper inte är från trakten har hen alltid setts med lite skepsis från de övriga innevånarna.

Preppern själv har p.g.a. sin "opsäk" inte berättat för andra vad hen håller på med för att på det sättet klara sig från andra preppers och/eller folk som i ett läge där det börjar osa katt inte har förberett sig själva och i stället av desperation tvingas stjäla för sin överlevnad.

Preppern är nu ett mål - inte bara för andra preppers utan också för sina grannar, som ju inte ser honom/henne som en del av samhället (hen kommer ju från storstan, och i sin fyrhjulsdrivna bil) och kan komma att försöka plundra egendomen.

"Men så skulle väl inte andra preppers göra? Varför skriver du "preppers" ovanför?" Jo - och det är här det blir läskigt på riktigt - det finns givetvis folk som faktiskt är med på prepperforum, deltar i survivalistsällskap etc inte bara för att lära sig saker, utan för att försöka kartlägga dig, inför ett scenario som de förbereder sig på ska kunna hända när det börjar osa katt. Folk som har en egen överlevnadsstrategi som går ut på att just plundra andra preppers på den utrustning som de sparat.


Konklusion:

Låter det här läskigt? Är det skrämmande? Då har du gått för långt i dina förberedelser. Det bästa är givetvis att förbereda sig för rimliga hot att klara av själv, men att också förbereda sig på att du faktiskt kan bli av med din utrustning under en överlevnadssituation. Att förbereda sig "lagom" för att kunna "flyga under radarn" för sådana här människor. Givetvis är det också så att det rimligen skulle öka på allas chanser att överleva om det krävs, att man involverar folk i sin närhet, interagerar med dem och börjar nätverka med dem, inte bara för att "ensam inte är stark" och att man har lättare att kalra sig i grupp, utan också för att sprida riskerna. I situationen att det verkligen behövs är det givetvis lättare att få låna grannens vedyxa när någon stulit din, om du bjudit grannen på mat eller lagt om ett sår.

Jag menar att det finns risker - både mentala och rent fysiska - med att förbereda sig för hot och planera för långt. Var varlig med din själ. Var varlig mot dig själv. Och var varlig med dina förberedelser.

Har du någon gång när du läst det här inlägget tänkt "men tänk om det där skulle kunna hända mig?" - Då balanserar du, som jag ser det, snart på kanten till avgrunden. Då är det dags att börja känna sig nöjd med sina förberedelser. Innan det gått över gränsen och blivit farligt. Innan det blivit för mycket.

Det här med oförutsedda händelser.

För att få olika tips på överlevnadstekniker kollar jag ibland på olika youtube-klipp. Det brukar vara lärorikt - dels får man olika tips på hur folk faktiskt tänker kring det här med överlevnad och dels brukar jag förstå processer när jag faktiskt ser dem, snarare än när jag läser om dem. Det handlar - antar jag om hur jag processar information jag tar till mig.

I "prepperkretsar" - kanske framförallt utanför Sverige - är det här rätt vanligt: Man filmar sina olika projekt och delar med sig av filmerna för att andra lättare ska förstå (och också - givetvis - för att röna något slags "status" på internet).

Inte sällan är detta små filmsnuttar på några minuter som visar momenten i detalj (men väldigt sällan ansiktet på deltagarna - eftersom man inte vill röja sin opsäk) och ibland med väldigt sparsamma kommentarer. Det är lärorikt ur många perspektiv - inom prepperkulturen verkar den gamla militära pedagogiska doktrinen "visa - instruera - öva - öva - öva - kontroll - repetera" råda, och instruktionerna är väldigt sparsamma och totalt avgränsade det enskilda momentet.



Just det här tycker jag syns i videoklippet ovan - och kolla gärna igenom det innan du läser vidare i mitt inlägg. För jag tycker att det här bra. Riktigt bra till och med, att man så tydligt visar hur varje moment går till. Och det förevisas av någon som bevisligen gjort de här sakerna tidigare.

I en överlevnadssituation tror jag att det är viktigt att vi faktiskt har övat sådana här moment och många gånger. Inte för att det är viktigt att ha övat alla moment vi någonsin kommer att ställas inför, utan för att det för oss in i ett "mindset" som är väldigt tillämpbart vid överlevnad. Amerikanska specialförband har under sin överlevnadsträning länge haft som motto "adapt, improvise, overcome" (anpassa [dig], improvisera övervinn), och det tror jag är rätt. För att kunna hantera situationer som blir väldigt "operationella" och ögonblicksanpassade måste vi kunna anpassa oss och sedan improvisera fram en lösning för att kunna övervinna svårigheterna.

Samtidigt: Det är inte förrän vi behärskar en uppgift och på djupet, med fullt engagemang kan genomföra den och enligt våra planer - som vi också kan tillåta oss att improvisera. Improvisationen kommer ur att vi redan har vissa baskunskaper om ämnet. Det gäller att kunna känna igen mönster i händelser och i naturen för att kunna så att säga "förutse det oförutsedda".

Och just där kommer nästa videoklipp in. Det är gjort av samma killar som spelat in det ovan - egentligen som en parodi på sig själva och andra - liknande - videos, men jag tycker att den är rätt talande. Inte sällan tror jag nämligen att det här är ett ganska troligt scenario: Man har lärt sig ett (mycket omständligt sätt) att göra en uppgift i en överlevnadssituation, som egentligen blir i praktiken omöjlig att genomföra. Man har inte övat på alla delmoment, man har inte erfarenheten att reagera på förutsedda sett och risken ökar därmed att ens "improvisationer" i stället försätter en i en än värre situation än den man försöker avhjälpa.

Dessutom är det här klippet väldigt snyggt gjort. Det är inte uppenbart att det faktiskt är "slapstick" förrän efter en bit in i klippet, då det helt ballar ur.



Jag tycker att det egentligen är briljant, rent pedagogiskt. Det visar på att saker händer runt omkring dig som du måste reagera på - och hela tiden - och att uttrymmet för att improvisera (och därigenom riskera att misslyckas) faktiskt hela tiden krymper.

Och jag tycker att klippet är väldigt realistiskt. För i princip såhär tror jag att det i mångt och mycket kommer att se ut för många människor som inte regelbundet övar på sina överlevnadskunskaper. Jag vet att jag själv är en av dem som själv riskerar att "klanta till det" i många moment. Dels för att jag glömt bort min militära pedagogiska tradition - att "öva, öva, öva", som det hette - och att jag därigenom blivit sämre på att "adapt, improvise, overcome".

Men - jag lär mig fortfarande en hel del av att titta på youtube. Både hur jag borde göra och hur jag inte borde göra. :-)

Swedish Zomcast och något slags bokslut

Det här med prepping är lite klurigt ibland. Man vill förbereda sig för flera olika scenarion för sin överlevnad och man vill skaffa sig många verktyg att arbeta med mentalt.

Just de här mentala bitarna har gjort att jag - eftersom det finns så mycket bra information på nätet - helt enkelt sökte "mental träning" och "överlevnad" och lite andra goda sökbegrepp på google - och vips - bland de första träffarna jag fick upp var en blogg inte bara om överlevnad utan faktiskt att överleva ett väldigt specifikt hot - zombiekatastrofen. Jag hamnade - utan att egentligen ha tänkt det riktigt - på den briljanta zombieöverlevnad.se.

Bloggen drivs av Herman Geijer, en kille som är "zombieöverlevnadsexpert" och faktiskt driver kurser i det här med överlevnad (då just med det lite mer populärkulturella hotet "zombiekatastrof" som tema för upplägget), är med i överlevnadssällskapet och rent allmänt en rätt reko kille som kan klara sig själv.

Hermans blogg tar upp en mängd bra, och faktiskt nyttiga, aspekter av överlevnad och har ett speciellt fokus på att överleva i olika gruppkonstellationer och även om allt är skrivet med en stor portion "glimten i ögat" (givetvis är just Zombiekatastrof kanske inte det mest troliga scenariot till att du faktiskt hamnar i en överlevnadssituation) är bloggen väldigt väl underbyggd, pedagogisk och har en närmast folkbildande ton. Själva zombiehotet i sig får ofta stå tillbaka för Hermans egna tankar och forskningsresultat om t.ex. hur pandemier sprids, hur antibiotika bör användas i överlevnadssituationer, om vi kan se skillnad mellan Sverige och andra länder i just överlevnadsrörelsen vad det gäller användandet av skjutvapen etc. Hela tiden mot bakgrund av hur vi kan förbereda oss på just något slags "28 dagar senare"-scenario. Briljant.

Nåväl. Herman och jag började epostväxla och har under resans gång bollat frågor mellan oss då våra bloggar ibland haft gemensamma beröringspunkter och till sist bjöd Herman in min att tillsammans med sin kompis Jonny Berg - som driver en annan zombie-blogg - Swedish Zombie att i deras "webbradio" om zombier (och zombiekatastrofen) att diskutera just det här med "preppers" och "survivalister i Sverige".

Roligt.



Nåväl - hur gick det då? Och hur kändes det då? Och vad tyckte JAG om det här?
Jo - hela grejen blir rätt annorlunda - rentav lätt surrealistiskt när tre vuxna män ska försöka ta sig an de här rätt nördiga intressena (zombier och överlevnad) och analysera varandras ståndpunkter i dem utifrån sina egna. Samtidigt blir det bitvis väldigt roligt. Jonny - som har örnkoll på "zombiekulturen" i både litteratur och film, Hermann som koncentrerar sig på de interpersonella relationerna i överlevandet av zombiekatastrofen, och jag - som kanske får ta på mig något slags "prepper/survivalist"-roll i diskussionen. Och det är här det blir rätt roligt: Vi har så olika ingångspunkter i den här diskussionen att det blir väldigt dynamiskt.

Bitvis hade jag svårt att hålla mig för skratt och jag satt ofta och log under sändningen - inte något slags överseende leende, utan av ren glädje att få delta. Det blir riktigt roliga diskussioner.

Sen ger det ju ytterligare en känsla av - tycker jag - spänning i samtalet att vi pratar just om zombieöverlevnad, och bitvis nästan på ett akademiskt sätt, när vi allihop runt bordet egentligen aldrig tror att det vi pratar om skulle kunna bli något annat än fantastifulla teorier.

Jonny tar sina utgångspunkter för"så här spelar scenariet ut sig" ur böcker och filmer om zombies, Herman pratar mycket om hur gruppen ska klara sig och får stå för de lite mjukare "alla-för-en"-tankarna och pratar mycket om hur "samhället" ska fungera, medan jag får vara rösten som för fram de hårda budskapen - att vi står oss själva närmast "när det börjar osa katt" och att det är bäst att förbereda sig för att klara sig själv när ingen annan är att vänta att hjälpa oss. Det här leder till att jag  - nästan - kan tros förespråka kanibalism (och framförallt av människor jag inte känner) efter sisådär 3 dygns zombiekatastrof. Det tyckte flera som känner mig och som hört podcasten i efterhand var roligt. :-)

Det var emellertid roligt att få delta - och zombiekillarna har redan börjat prata om att jag ska få komma tillbaka och gästa igen, för att få göra en uppföljning på gästspelet.

Om vi kom fram till något nyttigt? Lyssna själva och avgör. Och kommentera gärna vad du tycker om det här nedan.

(Som en liten parentes - det här är inte första gången jag deltar i något slags zombie-kultur-evenemang. För några år sedan skrev min bror - Mackan Andersson - en bok med bl.a. en zombie-berättelse, där jag (eller snarare en super-förstorad bild av mig) faktiskt deltar!)

Prepperprodukt vi glömt?

"Svärfar" hade ett arbete- på den tiden han jobbade - då han reste mycket.

Efter ett uppdrag utomlands då han bott på hotell, på TV i nyheterna, noterade ett inslag om just en hotellbrand där flera människor brunnit inne införskaffade han en sådan här:

En "räddningslina" för att kunna evakuera ut genom t.ex. ett fönster eller en balkong ifall det skulle behövas. Så man var förberedd inte bara på att ett hot faktiskt kan bli reellt utan också att man kan behöva vidta åtgärder för att bemöta det.

En "prepperprodukt" innan ens begreppet fanns! 

Det är värt att notera att de här produkterna (som "räddningslinan", "räddningskudden" för båten, och faktiskt "engångsgasmaker") i stor utsträckning såldes av försäkringsbolagen - något som då - på 80-talet - var helt normalt. Det var till försäkringsbolagen man vände sig för att dels få realistiska bedömningar om riskerna med sitt liv, men också lösningarna för att undvika riskerna.

Givetvis låg också detta i försäkringsbolagens intresse - man kunde ju sälja fler produkter än bara de försäkringsbrev man hade i portföljen, genom att sälja en - inom citationstecken "försäkring inför det oförutsedda". Det fanns helt enkelt produktformade hål i marknaden för just lösningar som skulle kunna höja den upplevda säkerheten hos en generation kunder som rent generellt hade en mycket bättre beredskap än idag att klara av rimliga hot själva!

Det pekar också på ett sätt ut den tidsanda som rådde - du var som enskild medborgare förväntad att vidta egna åtgärder för att klara din egen överlevnad - och detta i ett land som just då hade ett väldigt välutvecklat både beredskapsskydd och försäkringssystem. 

Hur många av Er ser sådana här produkter idag?

Lättanvända, billiga produkter för att tex bemöta hot som hotellbrand, när man reser utomlands?!

En liten påminnelse

Vill bara påminna om kvällens evenemang:

Ikväll gästar jag Swedish Zomcast och - antar jag - ska prata om zombieöverlevnad på något sätt (de är lite hemliga de där zomcast-killarna. Jag antar att de är måna om sin opsäk :-) )

Torsdagen den 13 februari livesänder vi Swedish Zomcast och det finns möjlighet för dig som lyssnare att ringa eller maila in frågor. Temat för Swedish Zomcast 11 är preppers och zombieöverlevnad. Gäst i studion är Jesper Värn - Scout, överlevnadsexpert och medveten prepper.

Ta chansen att prata med en "vanlig" överlevnadsexpert och prepper, en zombieöverlevnadsexpert OCH en helt vanlig zombieexpert. Unikt tillfälle för att uttrycka sig milt. Telefonnummer och detaljer för hur ni gör för att ringa kommer upp på facebookeventet. Vi sänder på www.planka.fm

Ta chansen att prata med en "vanlig" överlevnadsexpert och prepper, en zombieöverlevnadsexpert OCH en helt vanlig zombieexpert. Unikt tillfälle för att uttrycka sig milt. Telefonnummer och detaljer för hur ni gör för att ringa kommer upp på facebookeventet. Vi sänder på www.planka.fm

Ni ringer väl in och ställer kluriga frågor? Förresten - på tal om kluriga frågor: Ni har väl inte missat att ni numer också kan ställa frågor om överlevnad här?

The last of us

Jag lovar att det inte ska bli en vana - det här är ju ingen gamer-blogg - men jag måste ändå tipsa om det här spelet på PS3 - "The last of us" från sonyägda naughty dog. Det är helt fantastiskt. Och helt fantastiskt svårt.

Själva bakgrundsstoryn är att det inträffat en katastrof där dödliga - infektuösa - svampsporer slagit ut stora delar av mänskligheten. De som blivit infekterade förvandlas mer och mer till zombieliknande monster och de människor som finns kvar som ännu inte infekterats är väldigt desperata.

I USA har alla stora städer blivit "karantänzoner" i vilka civilbefolkningen hålls i schack med hjälp av militär. I den här miljön ska spelets huvudperson - Joel - smuggla en vara (som visar sig vara en 14-årig flicka) - Ellie, till en "utbrytargrupp" - kallad "fireflies".

Det är som en interaktiv film där storyn går ut på att två stycken - Ellie och Joel - skall ta sig från ena sidan av USA till den andra för att - eftersom Ellie har infekterats, men inte insjuknat - försöka söka hjälp att fixa ett vaccin som botar sjukdomen.

Speciellt intressant är det att Joel - visar det sig - har ett förflutet med en familj som försvunnit i katastrofen, med allt vad det innebär, medan Ellie är född efter katastrofens utbrott och därför inte känner till någonting om hur världen såg ut innan civilisationen föll. Det gör att små detaljer i spelet, som att djur som rymt från zoo och som nu återfinns vilda på gator och torg (jämför gärna med filmen "I am legend") gör att långa stycken i spelet går åt till roliga konversationer mellan karaktärerna, och bygger historien på ett väldigt roligt och utvecklande sätt. (Ellie stjäl för övrigt ibland. Speciellt roligt blir det när hon hittar serietidningar och sedan blir butter över att hela äventyret inte finns i en tidning, utan fortsätter i nästa nummer, som inte stulit - eller som när hon hittar pornografi hos en annan överlevare).

Nåväl. Det här skulle kunna vara ett "first person shooter"-spel med zombietema, men det är det alltså inte. Det blir i stället en väldigt vackert gjord, interaktiv "film om överlevnad efter en katastrof" där spelaren bjuds in till att påverka handlingen. Visst innehåller spelet (tämligen många) actionfyllda inslag av våld, men det här är liksom inte "wolfenstein castle med zombies" utan mer av en "roadmovie i en postapokalyptisk värld, där spelaren får vara med och delta".

Karaktärerna är väldigt välskrivna och de sekvenser i spelet som berättar historien känns väldigt mycket som om de skulle hålla för en vanlig långfilm.

Det finns faktiskt de som försökt - som spelat igenom hela spelet och spelat in det på film (och ett sådant gameplay ser du resultatet av i det här inlägget) och det BLIR en film. Om än väldigt, väldigt lång. (just det här spelet pågår i en bit över 4 timmar - inget för den otålige). Men historien är bra, karaktärerna välutvecklade och dialogen är riktigt, riktigt bra. Möjligen skulle jag vilja se en TV-serie med det här som tema, det skulle passa väldigt bra - och förmodligen fungera bättre än t.ex. "living dead"-serien. Storyn är fruktansvärt välutvecklad.

Inte minst är historien en historia om överlevnad när saker och ting verkligen gått på tok. Hur människor gör vad de kan för att överleva, även om det inte är trevligt. Där en värld faller sönder och det hela till sist kommer ned till "döda eller dödas" eller "överleva eller överlevas".

Det är spännande, det är vackert, och det är konstant stressande. Det är svart, men samtidigt inte helt känslokallt och omänskligt. Filmen blir väldigt intressant i de delar som "berättar historien", medan de delar som är "gubbe springer runt i labyrint och skjuter" kanske inte är riktigt vad i alla fall jag tycker är intressant att titta på i timmar. Med det sagt:

Det är klart värt att spela. Eller att se - som en väldigt, väldigt lång långfilm.

Eller vad tycker du?

En rimlig nivå av OPSEC?

Tänkte att jag skulle skriva om ett av de mest tröttsamma orden som survivalister slänger sig med just nu - opsec (eller OPSÄK). Varför det här har blivit aktuellt att ta upp igen är att jag dels ställts inför ett antal frågor om det på senaste tiden - och dels för att jag läste det här inlägget på en annan survivalistblogg.

Det här med opsec är lite klurigt - och survivalister slänger sig med ordet i alla möjliga sammanhang, men vad betyder det egentligen? Och varför yrar preppers så ofta om det? Och hur ser jag på det?

OPSÄK i praktiken

Vi börjar med frågan "vad är opsec - egentligen?". Opsec är ett från början militärt ord - eller förkortning - som betyder "operational security". Det innefattar metoder för att hålla sin militära operation hemlig så länge det går och går egentligen ut på att bibehålla sekretessen kring densamma. Typiska exempel på opsec i militära sammanhang kan vara att de som planerar en operation tillexempel tillåts prata med varandra endast sparsamt och då övervakat, för att inte dela med sig av detaljer kring operationen till obehöriga, eller att operatörerna själva inte vet om hur uppdraget ser ut förrän precis innan det skall genomföras. Typiska "hemligheter" skulle kunna vara  tänkta färdvägar och färdsätt, tidsangivelser som datum eller klockslag, platser som är antingen utgångspunkt eller mål i operationen, utrustningsdetaljer eller annan information som kan gynna en potentiell fiende (eller annan nyfiken). Ofta är dessa uppgifter kvalificerat hemliga och ska vara så i många år framöver, så att fienden inte av tidigare erfarenheter av tidigare militära operationer kan dra några slutsatser om vår taktik. Det gagnar oss i att ha ett underrättelseövertag i stridssituationer och under skarpa operationer i krig eller krigsliknande tillstånd.

Gammal känd OPSÄK

Och just det här låter ju logiskt och bra - speciellt när man tänker på militära operationer. Där har oftast operationen planerats av ett taktiskt team och som har ett betydligt bättre underrättelseläge än den enskilda operatören. Det är oftast oerhört dyra manövrar, som involverat många människor och som det är viktigt att - av nämnda skäl - få att "hålla tyst" så att man kan fortsätta att agera med ungefär samma taktik gång efter annan. Soldater är bra på mycket (hävdar jag lite självsäkert) men något som vi är särdeles duktiga på så är det att agera efter inlärda mönster.

Nåväl - opsec (eller oftare - det försvenskade OPSÄK) i - inte minst svenska - survivalistkretsar då? Well, här blir det lurigt. För svenska survivalister tenderar till att använda ordet om allt som de vill vara lite hemliga om. T.ex. vill man inte berätta vad för utrustning och proviant man lagerfört och var. Ofta hänvisar då preppers mellan sig till "sin opsäk" för att diskutera ämnet, utifrån motivet att "om någon annan vet vad jag har och var kan de ta det från mig, innan jag hunnit använda det". Ett helt logiskt godtagbart argument, även om ett rimligare, i alla fall innan det börjar osa katt är "om jag berättar det här kommer alla att tycka att jag är dum i huvudet".

Preppers i sverige vill således oftast inte framstå med bild (där man kan urskilja ansiktet) i t.ex. tidningar eller på internetforum. Eller namn. För man vill vara hemlig för andra preppers (eller folk som inte preppat - men som i det tänkta scenariot ovan tänker "åka snålskjuts" på deras förberedelser) som kan tänkas stjäla deras förråd eller utrustning. Själv drar jag mig ju lite för att kalla mig prepper, men av sociala skäl.

En modernare variant?

Men - och det är problem i prepperkretsar i sverige idag - just ordet "opsäk" används idag oftare som förevändning att inte dela med sig av erfarenheter och hjälpande information, än vad det egentligen kan vara berättigat att göra.

På ett internetforum jag ibland läser sporadiskt på fanns det härom veckan en diskussion initierad av en användare som ville kunna dela länkar hen läst och tyckt var informativa, men vågade inte göra det med risken för att avslöja hens egen "opsäk". Jag vet inte hur användaren själv tänkte, men antar att om hen själv hade hittat den här informationen kunde andra göra det också och utifrån användarens övriga inlägg på forumet dra någon form av underättelseslutsatser? Det känns helt orealistiskt att preppers ska behöva känna ett sådant hot från andra - varesig "vanligt folk" eller andra survivalister? Samtidigt är det idag en fullt rimlig reaktion. Och det är svenska preppers som själva bäddat för detta - vi använder ordet opsäk och refererar till det så ofta att man lätt kan få för sig att alla är paranoida och egentligen inte vill dela med sig av NÅGON information alls. Logiken säger då egentligen att man rimligen inte borde delta i internetforum (eller - för den delen, som jag - blogga).

Ett annat lite sorgligt exempel på det här när opsec blir snett är (också det) taget ur det verkliga livet. En tidigare kollega inom försvarsmakten erbjuder genom sitt företag privata kurser i bl.a. ledarskapsutveckling. Han erbjöd för lite sedan sig att sätta ihop en kurs baserad på "scenarioträning inom civil beredskap". Han är duktig. Erfaren. God föreläsare. Pedagogisk. Men han kan tydligen inte sälja kursen till preppers, därför att folk vill inte avslöja - ens för andra deltagare på kursen - vilka de är eller hur de tänker kring sina egna förberedelser, för att det skulle kunna "röja deras opsäk". När så kursledaren lite mer aktivt började "ragga kunder" till sin kurs genom sin blogg och på olika internetforum förlöjligades kursen. Det antyddes att kursledaren själv skulle "röja sin och andras opsäk" genom att skriva ut vad kursen handlade om och att över huvud taget hålla den. Resultatet blev att inga erfarna preppers anmälde sig. Ingen var beredd att röja sin "opsäk".

Min egen syn - Allvarstid kräver samhällsanda!

Min egen syn på det här är egentligen rätt enkel - jag förbereder mig och min familj för att ha en rimlig nivå av säkerhet syftande till att "klara sig själva" om något skulle inträffa som idag kan ses som ett "rimligt" hot - att det blir strömavbrott där vi bor, t.ex. eller att vattnet försvinner under några dagar. Eller att vi är förberedda att hjälpa nära, kära och grannar ifall någon naturkatastrof eller liknande - Gud förbjude - skulle drabba oss.Vi har mat så vi klarar oss ett tag, även om vi inte kan handla i affärer. Vi har sätt att tillaga den som inte behöver el. Vi har sjukvårdsutrustning för att klara av de vanligaste skadorna och sjukdomstillstånden och har möjlighet att själva monitorera hälsoläget för en liten grupp skadade/sjuka. Ungefär så.

Det behöver ingen "opsäk", i ordets egentliga mening. Det är ingen militär operation. Dessutom - mina barn förbereder sig också för att klara de utmaningar vi tycker verkar rimliga - att lägga krav på dem om att på något sätt uprätthålla någon opsäk - och inte tillåta dem att yttra sig i skolan och på dagis om det vi gjort på helgerna är helt enkelt inte realistiskt. Jag ser risken för att jag eller någon i familjen skulle utsättas för någon våldshandling p.g.a våra förberedelser som försumbar, även i en situation där folk skulle vara vara väldigt desperata.

Det enda hemlighetsmakeri jag behöver är när folk frågar mig om mina förberedelser och tycker att jag verkar lite "konstig" för att jag tänker på ord som "opsäk". Då håller jag tyst.