I veckan var ett tillfälle där det blev en sådan där situation. För vi är i mitten på mars - och som det i princip alltid kan bli vid den årstiden sjönk temperaturen och voila - det kom snö! I onsdags föll under 24 timmar i Stockholmsområdet närmare 10 cm snö. Inte så mycket kan tänkas - men Stockholm som varandes A) en stad byggd på öar och B) levande i tron att man lever betydligt närmare ekvatorn än Polcirkeln drabbades hårt.
I trafikkaoset som följde på att snöröjningen blivit avbeställd i flera delar av länet och att folk körde sina bilar med vinterdäck utspelades en del rätt läskiga scener. Låt mig dra ett exempel ur mitt eget liv:
Min (underbara och fantastiska) "tjänsteförrättande fru/motsv." skulle lämna (för honom livsviktiga) mediciner till sin far, boende på svartsjölandet. Hon tar bussen med apotekspåsen i famnen och beger sig från brommaplan utåt öarna. Vädret är vid tillfället "snöigt och blåsigt", men inte särdeles bistert. Bortanför Drottningholm är det emellertid inte snöröjt och halkbekämpat enligt gängse normer. Bussen - visar det sig - kommer aldrig fram till sin sluthållplats, för med någon kilometer kvar ställer den sig på smeden i ett dike och kör fast.
På bussen finns andra passagerare, som inte förberett sig alls på detta. De saknar reflexer och ficklampa, t.ex. små lätta föremål som nu RADIKALT skulle öka deras chanser att överleva en fotvandring i mörkret, längs den nu mycket snöiga och hala vägen.
Hondendär har lyckligtvis inte bara själv, utan några extra, så hon tar befälet över situationen och leder vandring tillsammans med andra passagerare genom snön, till sin far, där faderns bil sedan används för att skjutsa en av de övriga passagerarna hem i det trafikkaos som nu råder.
Efter att ha lämnat passageraren äter hon en snabb måltid med sin far, tar bilen och åker hemåt. Väglaget och vädret är nu ännu sämre. Resan - som normalt tar runt 20 minuter till en halvtimme, tar närmare en och en halv timme. Vid sidan av vägen under hemresan står sammanlagt sju personbilar, tre bussar och en plogbil.
Nu gick allt bra. För henne. Den här gången. Men frågan som dyker upp i mitt medvetande när jag morgonen därpå hör om inställda bussar på radio, läser att alla tungbärgare är upptagna med att dra bussar och lastbilar ute på öarna och att folk suttit fast i bilar över natten är: "hade det här gått att undvika eller mildra?
Naturligtvis hade den det! Om de som kör bil i Stockholm haft vinterdäck på bilen hade de givetvis halkat mindre. Om folk som kör bil i Stockholm haft en skyffel ibagageluckan hade man enklare kunnat skotta loss bilar som kört fast i snön. Om folk som åker buss i mörker har reflex med sig, så att man syns i mörkret om man tvingas gå sista biten för att bussen kör fast hade det givetvis inspirerat till mer mod att lämna fastklämda fordon för att komma in i värme och möjligen larma. Om politiker i Stockholm inte avbeställde all snöröjning och halkbekämpning redan i mars - fastän det varit en mild vinter - skulle givetvis avåkningar och fastkörningar radikalt minskas.
Det handlar om att tänka. Om att tänka på vad som kan hända och förbereda sig för det. För rent historiskt sett är det ju inga konstigheter att det kommer några centimeter snö i stockholm under ett dygn? Det är normalt i mars. Det är inte bara "ett möjligt hot", det är ett historiskt bevisat faktum.
Tyvärr leder de här tankarna också åt ett annat håll - vad hade hänt med "svärfars" medicin (och ytterst - nödvändiga medicinering) om hondendär inte varit förberedd? Eller om det varit någon av Er andra - inte förberedda som skulle lämna mediciner till en släkting, en helt vanlig onsdag i mars?
Det handlar om personlig beredskap. Om dig. Och din familj. Var beredd! Den förberedde överlever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar