När är det nog? När är det för mycket?

När vi spelade in podcasten för några dagar sedan hade vi en rätt intressant diskussion (om du inte lyssnat på den än - gör det!) där vi berörde det här med att det med prepping, liksom med många andra lite "nördiga" intressen lätt kan gå till överdrift och bli "lite för mycket". Jag hävdade då (och gör fortfarande) att det finns en gräns när det här med förberedelser inför ett tänkt hot kan bli för mycket. Att man helt enkelt kan gå för långt. 

Men vad är för långt? Och var går gränsen?

Mentala risker:

Jag har skrivit på den här bloggen förut lite om hur jag ser på mitt eget preppande och hur jag tänker kring det. Där en medvetenhet om realistiska hot inte skall få ta överhanden genom ett antal "men vad händer om-" scenarion och till sist göra mig rädd för i princip allting. Jag kallade det för "jag vill inte vara rädd - jag vill vara beredd". Nu är det knappt ett halvår sedan jag skrev det där, men jag tycker att doktrinen fortfarande håller: Jag tror att det är bättre, och framförallt enklare, om man koncentrerar sig på något (eller i värsta fall några) realistiska scenarion och sedan bygger sin personliga hotbildsanalys utifrån dem, snarare än att man försöker förbereda sig på all världens möjliga jävelskap och sedan försöker att finna en konkret utväg ur varenda hot. Det här kommer att hjälpa en både att få igång breda kunskaper inom förberedelser och överlevnadskunskap och - faktiskt, hävdar jag - avgränsa en.

För det finns något som jag kallade "what if-demonen" i den där podcasten - att man hela tiden ställer sig frågor som "vad händer om... händer?" och sedan så att säga koncentrerar sig så mycket på ärterna att man till sist glömt att äta biffen medan den var varm, om liknelsen tillåts.

Nu tror jag i och för sig att svenska preppers kanske oftare grejar just stek/ärter-sorteringen, just eftersom preppning i sverige mer handlar om att tänka rätt än att skaffa sig utrustning. Överlevnad är ingen utrustningssport. I vart fall inte i Sverige. Vi tänker ofta mer på "hur ska jag få fram en metodik som fungerar i olika scenarion" än "vilken skyddsväst behöver jag om någon tänker skjuta mig med överljudsammunition". Tack och lov.

Men det finns en risk och en uppenbar risk, hävdar jag, att prepping rätt snart inte längre är att se som sunt. Och det är när man t.ex. börjar minska sina sociala kontakter med människor i sin närhet och isolerar sig från "dom därute" eller börjar känna sig hotad av dem, och deras oförmåga att förbereda sig och eller tänka som en själv.

Det finns också andra aspekter för de av oss som är preppers men som inte är ensamma. Vi som har familj. Är dina barn med i din preppning? Din sambo/make/maka/motsv? Delar de din syn på vilka risker som finns? Om svaret på någon av de frågorna skulle vara nej finns nog skäl att tänka om. Det här med preppning kan givetvis slita på familjeförhållanden om man inte har samma syn på det hela.

(En liten passus här - när vi spelade in podcasten diskuterade jag och killarna om ett avsnitt av "doomsday preppers" vi sett där en kvinna var prepper. Hon var gift, men hon ville inte berätta för sin make att hon var prepper och hon hade konstant ångest över att hon spenderat så mycket pengar ur hushållskassan på livsmedel och utrustning. Hon hade, för att hålla sitt preppande "hemligt" för maken gömt livsmedel i väggar, dörrar och under sängen i deras bostad och hon måste ju vara jätteorolig att han någon gång får se ett kontoutdrag och undra varför hon köpt ammunition för tusentals dollar?)

Fysiska risker:

Dessutom finns givetvis en massa risker med att just lagerhålla saker som drivmedel, kemikalier, ammunition eller andra allmänfarliga varor (på ett prepperforum jag ibland besöker såg jag för ungefär en månad sedan en survivalist som undrade om hur han skulle kunna förvara och hantera ren syrgas, för medicinskt bruk, i hemmet - något som givetvis skulle kunna bli en väldigt brandfarlig situation).

Jag tror också att det kan finnas övriga risker med att förbereda sig "för mycket". Förutom den rent mentala biten - att man odlar något slags psykotiska tillstånd som paranoia och OCD - finns en uppenbar risk att man faktiskt blir ett mål - i den otur att man faktiskt har rätt.

Låt mig förklara med ett exempel:

I ett litet samhälle köper en prepper en lite avlägsen tomt med en stuga och en friggebod. Preppern är urban och köper egentligen "Johanssons gamla hus, för att ha som sommarstuga", men börjar snart att rusta egendomen att kunna fungera som "BOL" - En Bug Out Location. Hen installerar solcellspaneler på taken på husen, gräver egen brunn för att säkerställa vattenförsörjningen, köper ett eget dieseldrivet elverk och använder sedan friggeboden på tomten som förråd för sina undanlagda fältportioner, några tunnor diesel till egendomens verktyg och elverk och ammunition, då preppern jagar.

Preppern själv ser sig som självförsörjande och dessutom som att hen tänkt på hur hen ska försvara sin egendom, då det finns skjutvapen med ammunition där, när preppern är hemma.

Ingen har egentligen undgått att se de här förberedelserna, och eftersom vår urbana prepper inte är från trakten har hen alltid setts med lite skepsis från de övriga innevånarna.

Preppern själv har p.g.a. sin "opsäk" inte berättat för andra vad hen håller på med för att på det sättet klara sig från andra preppers och/eller folk som i ett läge där det börjar osa katt inte har förberett sig själva och i stället av desperation tvingas stjäla för sin överlevnad.

Preppern är nu ett mål - inte bara för andra preppers utan också för sina grannar, som ju inte ser honom/henne som en del av samhället (hen kommer ju från storstan, och i sin fyrhjulsdrivna bil) och kan komma att försöka plundra egendomen.

"Men så skulle väl inte andra preppers göra? Varför skriver du "preppers" ovanför?" Jo - och det är här det blir läskigt på riktigt - det finns givetvis folk som faktiskt är med på prepperforum, deltar i survivalistsällskap etc inte bara för att lära sig saker, utan för att försöka kartlägga dig, inför ett scenario som de förbereder sig på ska kunna hända när det börjar osa katt. Folk som har en egen överlevnadsstrategi som går ut på att just plundra andra preppers på den utrustning som de sparat.


Konklusion:

Låter det här läskigt? Är det skrämmande? Då har du gått för långt i dina förberedelser. Det bästa är givetvis att förbereda sig för rimliga hot att klara av själv, men att också förbereda sig på att du faktiskt kan bli av med din utrustning under en överlevnadssituation. Att förbereda sig "lagom" för att kunna "flyga under radarn" för sådana här människor. Givetvis är det också så att det rimligen skulle öka på allas chanser att överleva om det krävs, att man involverar folk i sin närhet, interagerar med dem och börjar nätverka med dem, inte bara för att "ensam inte är stark" och att man har lättare att kalra sig i grupp, utan också för att sprida riskerna. I situationen att det verkligen behövs är det givetvis lättare att få låna grannens vedyxa när någon stulit din, om du bjudit grannen på mat eller lagt om ett sår.

Jag menar att det finns risker - både mentala och rent fysiska - med att förbereda sig för hot och planera för långt. Var varlig med din själ. Var varlig mot dig själv. Och var varlig med dina förberedelser.

Har du någon gång när du läst det här inlägget tänkt "men tänk om det där skulle kunna hända mig?" - Då balanserar du, som jag ser det, snart på kanten till avgrunden. Då är det dags att börja känna sig nöjd med sina förberedelser. Innan det gått över gränsen och blivit farligt. Innan det blivit för mycket.